Senaste inläggen

Av Carry Jiewertz Larsson - 24 december 2015 21:07

Förra året bestämde mannen min o jag oss för att det var dags att skapa nya traditioner.
Vi hade haft några tuffa år med krossade drömmar och föhoppningar men vi hade ju - som vi alltid gör - rest oss och hämtat styrka i varandra o kunde fortfarande se framåt!!!! Se framåt OCH vara glada och lyckliga över det vi faktiskt har!!
Vi har varandra!
Vi har våra familjer, syskon och syskonbarn mm
Vi har vår utökade familj som består av de barn som kommit o gått i våra liv...
Vi har våra vänner...
Vi lever ett kärleksfullt och rikt liv tillsammans och tänk att nästa vecka firar vi 36-årig förlovningsdag!!

OK OK tillbaka till det där med att skapa nya traditioner!!
Så här tillbringade vi julaftonen för ett år sedan:

På Relaxen på Gustavsvik i Örebro.
Såååå mysigt vi hade!!!
Bada bubbelbad, basta, god mat o dryck o lite äventyrsbad för den av oss som uppskattar det (Gunno)
Så vi tänkte oss att det får bli vår grej på jul, i år skulle vi gå på juldagen då min syster Marie skulle komma mitt på dagen på julaftonen.

Change of plans!!!
Så här var frukostvyn för mig i morse....

Tillbringar den här julen på vårdavdelning på USÖ efter en operation i tisdags.
Jag har ju gått ner ca 55 kilo och det medför en massa lös hud på magen och nu fick jag chansen pga ett återbud och självklart tog jag den!
Tanken var att jag skulle komma hem idag på julafton men min kropp vill inte så jag får ligga kvar ett tag till...det är ju bra om man kan gå mer än 5-10 meter utan att svimma av smärta...
Det är en stor operation med lång konvalescens, MEN så skönt det ska bli att bli av med den sladdriga magen!!
Syster kom upp som planerat och har tillsammans med Gunno besökt mig idag o de hade med sig lite överraskningar, bl a denna vackra skål som är gjord av en kokosnöt.

Så man kan ju säga att jag har relaxat även i år...fast förra året var jag liiiiite piggare och alertare o slapp bandage o korsett och få hjälp med nästan allting....jag är ju en "Kan Själv-typ" så det är inte enkelt att be om hjälp...men måste man så måste man...
Idag har jag trots smärtor lyckats med att gå våd fram o tillbaka till toan själv (ca 10 meter) OCH både kliva i och ur sängen utan hjälp!
YEY!! Hoppas på att få komma hem på Annandagen....vi får se....
Brukar inte direkt lägga upp såna här selfies, men so what!!! Lite får man väl bjuda på - det är ju ändå jul!!
Kärlekens högtid!!

God Jul till er därute som kanske läser min blogg!

ANNONS
Av Carry Jiewertz Larsson - 17 november 2015 20:35

Kollar nån random såpa...och hon säger: jag vill att du ska veta vem jag är....

han säger: jag har aldrig mött min far...

OCH det drabbar mig...som ett slag mitt i solarplexus!!! POW!!!!

Jag VILL att du ska veta VEM jag ÄR!! Jag har ALDRIG mött min FAR!!!

Sen sa "han" min mor lämnade mig i ett köpcentrum och kom inte tillbaks....

Oxh IGEN!!!! POW! Mitt i solarplexus!!!

Jag har ju lämnat ut mig rätt ordentligt här i den här bloggen...jo...jag har två bloggar till..den ena handlar om mina hundar... http://toute-vitesse.bloggplatsen.se 

den andra om mitt liv med LCHF http://lchfmyway.bloggplatsen.se

Jag är en "allaroundwoman"

Följ mig i mina bloggar om du vill veta mer om mig...I am a complex woman!!! HAHAHAHAHA eller....

Ja ja...

Om jag nu ska göra en kort sammanfattning av mitt femtiofemåriga liv...så här långt....

Så!!

jag föddes 1960 av en alltför ung mor...hon hade inte fyllt 16...

jag fick ändå bo kvar ca ett år...

sen har jag förstått - efter att ha mött min biologiska släkt - att min mamma inte ville lämna bort mig men hon hade inget val...hon ställdes helt "enkelt" inför fullbordat faktum!!! Jag var bortlämnad!! Enkelt??? Troligen inte!!

Men...som ung ogift mor i början av sextio-talet så hade man nog inte mycket val!!

Så jag flyttades...från Gävle-trakten till Södertälje och en fosterfamilj....där rotade jag mig...mindes ju inget annat...jag blev så klart en av dem!!!

Jag minns så mycket därifrån...min storebror L-G som "trollade" för mig...dvs han stod framför mig o sa: nu ska jag trolla bort den här saken....blunda....och jag blundade....han sa: titta när jag räknat till tre....jag löd...och!!!!! VET DU!!!! När jag öppnade ögonen så var det han skulle trolla bort...just det!!! BORTA!!! Om jag var imponerad?? JAPP!! Fast jag bara var runt tre år så minns jag vissa saker glasklart...som detta när jag var tre år och tre månader...


Då kom en familj på besök....vilket i sig inte alls var konstigt...det konstiga var att jag skulle kliva in i deras bil...men jag blev lugn och trygg för pappa Olle klev också in i bilen....men sen blev det nåt knas...i en gatukorsning klev han ur o sa: jag ska bara köpa en tidning....och DET var det sista jag såg av pappa Olle....

Sextiotalet in all it's glory!!!

Berätta för allt i världen inte allt för barnen...de begriper ändå inget!!!

Det tog mig ett halvår innan jag slutade gråta o skrika...sa min nya mamma...

Och vet du!!! Jag gråter nu, bara för att jag åter känner den lilla flickans smärta!!! Den lilla flickan var jag....det gör fortfarande ont...självklart!! Men jag har ändå lyckats gå vidare!!! Tagit tag i mitt liv!!

Önskar ändå att min "storebror" hade velat ha kontakt med mig....jag skrev till honom...men fick inget svar....

MEN!!! Jag har - inte bara "kontakt med" utan även - en relation med väldigt många i min biologiska familj!!! YEY!!


Ibland kommer livet ikapp....och det blir jobbigt!!!

Vi backar lite....

Mannen min o jag blev familjehem 1987 till en liten flicka som varit med om allt för mycket....

1996 lämnade hon oss...i sorg och smärta...sen fick vi kontakt igen 2003...och vi blev mormor o morfar i januari 2004  och gick "all in"

Vet du!!! Jag är ju ALL IN!!!! Finns inget annat!!

Ja...jag tänker INTE gå in på allt det där...finns fortfarande en massa frågetecken.....


För två år sedan, precis idag, dog min älskade systerson MAGNUS av en bakterie i kroppen som inte många vet att den ens existerar...han drabbades...eller...hm...fick en varböld på ryggen och tyckte inte att det var nåt att bry sig om...MEN!! I varbölden som han drabbats av fanns en elakartad bakterie...det som ibland kallas mördarbakterien...den angrep hans lungor...hans hjärta...den "åt upp" honom inifrån!! Magnus dog!!! Det gör ONT!!' Gör ont i mosters hjärta!!! MEN!!' Hallå!!! Hur ont gör det i hans mammas hjärta!!! Min systers hjärta!!?? Hans bors hjärta...övrig familj och släkt o många vänners hjärtan....


Jag vill att du ska veta vem jag är....


Så började jag!!

Jag är en kvinna mitt i livet som har fått hugg o slag i livet...som blivit älskad...reservationslöst...älskad trots allt!!!


Skulle jag vilja vara nån annan....nope!!! Jag är ju den jag är just för att jag varit med om det jag varit med om!!



Vem är du???

Är du den du VILL vara? Den du SKA vara?!?!


Vill du att JAG ska veta vem DU är???

Om så är fallet...öppna upp och våga blotta din själ!! Annars går det inte!!!


Kollade Så mycket bättre där det var Ison & Filles kväll!!!

Det tog tag i mig!!

Det drabbade mig!!

SÅ MYCKET BÄTTRE!!

Så mycket bättre det blir när människor vågar visa vem de är...EGENTLIGEN!!!


Jag har aldrig mött min mor!!

Jag har aldrig mött min far....jag vet ju inte ens VEM min far är....

Men jag vet VEM JAG ÄR!!!

ANNONS
Av Carry Jiewertz Larsson - 23 september 2015 17:18


Funderar lite...som vanligt....funderar över attityder som icke överviktiga har mot överviktiga....
Är man LAT för att man är överviktig???
Har man ingen KARAKTÄR när man är överviktig??
Är man MINDRE VÄRD när man är överviktig???

Ja Ja...jag kollade en liiiiten stund på klippet på TV4 med Katrin Zy....nånting....om jag tycker Jiewertz är svårstavat så är det inget mot Zyto....nåt....

Jag har - som överviktig - jobbat som mellanchef på ett stort företag och anställt folk...

Frågan är...är överviktiga mindre värda i ett anställningsförfarande??? Dvs...behandlas överviktiga sämre??
Jag kan bara svara för mig: NEJ!!!
Och kanske grundar sig mitt svar sig i att jag var överviktig när jag sökte jobb...jo...jag fick jobbet!!! Och medan jag hade jobbet så blev jag ännu mer överviktig!!
Påverkade min vikt mitt jobb?? Dvs förmågan att prestera??
NEJ!!
Hur påverkade min vikt mitt arbete???
Inte alls!!
Ok...ok...kosmetiskt kanske...smala, vackra medarbetare kanske är bättre....ser ju bättre ut på ytan...

Jag anställde folk...INTE utifrån VIKT utan utifrån MERITER!!

För!!!
Låt oss vara realister!!!

Förmågan att prestera sitter inte i vad du väger!!

Och det är just detta faktum som jag vill vara med och påverka!!

DU!! Är så mycket mer än din VIKT!!

Tro på dig själv...oavsett vikt...
Tro på dig!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 3 september 2015 23:13

Jag har växt upp i en frikyrklig miljö...
Fått "frikyrkliga" värderingar...
På gott och ont...
Men det jag fick med mig var detta: ALLA!!! Precis ALLA!!! Är lika mycket värda!! Oavsett hudfärg...bakgrund...religion...ja du fattar...
Just DÄRFÖR smärtar det extra mycket när jag läser rasistiska inlägg från de jag trodde delade samma värderingar...dvs de som fått samma värderingar som jag...och rasistiska inlägg är enligt mig inlägg där man medvetet trycker ner människor som kommer från andra länder...kulturer...religioner...
ALLA - precis - ALLA!! Är lika mycket värda!!
Så....när jag läser statusar som säger: och nu citerar jag inte...men...personerna bakom åsikterna...bakom statusarna säger: läget i Sverige är katastrofalt och ALLT!! Precis ALLT!! beror på "ickesvenskarna"
Läget beror tydligen på att det pumpas in pengar för att de "nya svenskarna" ska få obegränsade medel...
Är det bara jag som ser att det finns människor som vill spä på känslan av VI och DOM!!

Det mest tragiska...utifrån mitt perspektiv, dvs jag anser att alla människor är lika mycket värda... Så det mest tragiska är att det idag finns människor som faktiskt tycker att människor av annan härkomst är mindre värda!!!
För!! ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 27 augusti 2015 21:12

...läser en artikel i M Magasin om "Barnbarnsprat" och den slår mig mitt i Solarplexus!!!

Alla blir väl glada över BARNBARN!!??

Jo...fast....alla får inte barnbarn...och en del som fått "barnbarn" förlorar dem...förlorar dem pga föräldrarna...föräldern...
Jag sörjer mina "Barnbarn" gråter...suckar...längtar...men inget av det jag känner eller gör hjälper!!!
"Barnbarnen" är ändå borta!!!
Och nu undrar du vad jag menar...fast om du läst min blogg så vet du!!

Mannen min o jag har alltid engagerat oss i barnen...de utsatta barnen...jag har ju - som du kanske vet - en trasslig bakgrund...jag föddes 1960 av en alldeles för ung mamma som inte hade det stöd eller support hon behövde för att ta hand om mig...sextiotalet var...hmm kanske inte på barnens sida!! En ung, ensamstående mamma hade det inte lätt!! Särskilt inte om omgivningen inte stöttade...
På den tiden ansåg man att närstående adoptioner absolut inte var BRA!! Så...jag placerades i fosterhem....och när jag var tre år och tre månader så fick jag flytta...till det som blev mitt hem!!
Jag adopterades till en kärleksfull familj, med två äldre syskon som även de var adopterade...den första tiden...typ ett halvår...var kaotisk....min mamma Gunnel berättade att de ofta undrade om de gjort FEL...för jag bara skrek...grät...vägrade prata med de nya föräldrarna... MEN!!! Jag tydde mig till farmor Eivor och farfar Otto, farmor ansågs av många vara "kall" men för mig fanns ingen "varmare" mer kärleksfull person än Farmor!! Och Farfar var min hjälte!! Pappa Bengt köpte Barbie och Skipper till oss flickor, han reste till USA och tog med dessa hem till oss, Marie och mig, jag hade en ljusblå liten...liiiiten telefon till min Skipper och sladden gick av...
Jag gick till mamma och farmor o bad om hjälp...de sa: försök själv!! Så jag gick till farfar...som självklart lagade Skippers telefon!!!

Så...Barnbarn...
Jag ÄR/HAR varit ett barnbarn!! För Farmor och Farfar var mitt allt!!! De välkomnade mig och älskade mig reservationslöst!!

Tillbaka till "Jag är så trött på Barnbarnsprat"
Livets "Efterrätt" ...

Jag...VI....Tog in ett barn i vår "familj"
Barnet blev - självklart - en del av oss!!!
Vi tog "in" barnet...barnet blev en del av "OSS" vi älskade reservationslöst - precis som farmor Eivor och farfar Otto!! De älskade...och jag är den jag är pga deras kärlek!!

Vi älskade....och...hur slutade det...tja...det vet varken du eller jag!! Kärleken kommer....kärleken går...och ingen kan tyda dess lagar...
Jag hoppas att "barnbarnen" så småningom växer upp och kan fatta egna beslut!!!

Ihab, Fredj och Adam...Liam, Leo och Adam...eller vad ni heter nu för tiden...morfar och jag älskar er!!! Reservationslöst!!!! Oavsett!! Vi längtar efter er!!! Och - inser så klart - att ingen av er läser detta...men kanske läser er mamma ...

Så...tillbaka till Barnbarnsprat...ska ni som har och njuter av era barnbarn inte kunna njuta...skriva om...just detta härliga?!

JO!!!
Du som har barnbarn ska ju kunna njuta av dem... DET ska ingen kunna ta ifrån dig!!

Jag...vi...blev berövade våra underbara barnbarn....sörjer dem...undrar hur de har det....längtar efter dem...

Idag var mannen min, hundarna och jag i skogen och plockade blåbär och då blev jag så klart påmind om när pojkarna o jag var i skogen för tre år sedan...vi plockade blåbär...pojkarna var blåa om händer o läppar...de njöt av att se hundarna gå i blåbärsriset o äta bären....pojkarna...barnbarnen älskade att plocka blåbär...året därpå började de fråga efter blåbär i maj/juni...några veckor därefter försvann de...och jag grät...grät...GRÄT!! Vi gjorde det vi kunde för att de skulle kunna komma "HEM" igen....Knappt ett år senare kom de tillbaka....bara för att försvinna strax igen...
Längtar....undrar....funderar....saknar....
Ja du fattar....
Älskar....men min kärlek har ingen mottagare...det finns ingen i andra änden...
Älskar....och det gör ont att älska...ONT...
Men älskar ändå...

Hade ingen bättre bild...blåbär..Blåbärspannkaka!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 6 augusti 2015 20:14

...vad hände med respekt för sina medmänniskor??
Om jag har drabbats av en svår sorg som förtär mig...och JA det har jag...är det då OK för mig att gå ut i media, vare sig det är sociala medier, tidningar, TV, radio...You name it...är det OK om jag går ut o skriver om min sorg o min smärta, min saknad utan att meddela andra berörda som t ex mannen min...som ju gått igenom samma sak...han har sörjt på ett annat sätt än vad jag har gjort...han är mer sansad än vad jag är...SURPRISE!!! Nä!! Men allvarligt!!!
Vi sörjer på olika sätt, jag är typen som kastar mig ner som matadoren i Ferdinand på julafton...jag kastar mig ner, skriker o gråter och är yvig o synlig i min sorg...i min smärta...
Mannen min är mer lågmäld på just det området, hans sorg tar sig inte så kraftiga uttryck som min...ska jag hålla det mot honom då?? Är hans sorg mindre värd än min? Sörjer han verkligen??? Jag menar...hans sätt att uttrycka sorg är ju inte som mitt...så...ska jag ta avstånd från honom då??
Mitt enkla svar blir NEJ!!!
Vi har kämpat, vridit o vänt på saker o ting under åren som gått...vi har känt oss långt långt ifrån varandra o inte alls tyckt att vi skulle kunna mötas på nåt endaste plan...men vi har kämpat!!!
Kämpat!! För att vi innerst inne vetat att trots våra olikheter så hör vi ihop!!! Har kärleken alltid funnits där?? Nej...ibland har vi varit långt ifrån varandra...och så kan jag erkänna att det är jag som förflyttat mig...förflyttat mig för att jag inte riktigt vetat hur vi ska kunna gå vidare när vi ser så olika på saker o ting...men ändå...allt vi gått igenom sedan vi träffades för 36 år sedan har så klart format oss, både fått oss att söka oss närmar varandra men även fått oss att driva isär...
Mitt enkla svar förblir NEJ!!!
Men livet är inte enkelt...tro mig...den som sa att livet är en dans på rosor kanske även hade i åtanke att rosor bär taggar....det gör ont...det är inte bara ljuvligt o rosaskimrande och väldoftande som rosblomman utan stjälken med taggarna finns ju där!!!
Det jag har lärt mig under åren är att faktiskt kunna uppskatta taggarna...för taggarna gör att jag ännu mer uppskattar det fina livet bjuder på!!

Rosor från vår underbara rosenbuske som jag tror heter Finlands Vita...doftar ljuvligt...ger underbara rosor...många...men att klippa kvistar för att göra en underbar bukett gör ont...taggarna känns...
Så är ju livet!!! Det är ändå värt det att plocka in några underbara rosor!!!
Nu är ju inte livet alltid så enkelt som mitt enkla svar...
Men jag kan ändå försöka att vara den jag innerst inne är...trots min sorg och smärta...trots all skit så är jag en kärleksfull person som vill se andra och möta andras behov...trots allt så känner jag glädje...livsvilja...kärlek...men framför allt så har jag valt att inte ta ut min sorg och smärta på mannen min!!! OK OK vi sörjer o uttrycker sorg och smärta på olika sätt...men vem...VEM!!?? kan säga att just MITT/DITT sätt är rätt???
Jo...jag skulle ju vilja säga det...men så besinnar jag mig o tänker efter en extra gång...jag är inte felfri...inte ofelbar...även om jag skulle vilja tro att det var så...
Slutsatsen idag blir: var inte för snabb med att döma ut någon för att deras reaktion inte liknar din!!!
LIVET ÄR INTE ENKELT!!!
Men helt klart värt att leva!!!
Jag vill plocka rosorna o känna deras underbara doft även om jag riskerar att sticka mig på taggarna!!!
Stöt inte bort dina närmaste för att ni inte tänker lika allt...inte sörjer på samma sätt...inte....inte....ja du fattar!!!
Så glad att jag fortfarande är gift med mannen som ibland gör mig galen...får mig arg....får mig att känna lycka....får mig att känna!!!!
Och du som känner mig...oss...vet att vårt liv varit en dans på rosor...mycket taggar men helt klart värt det!!


Respekt!!! Ha respekt för att andra känner...tänker...reagerar annorlunda än vad du gör...stöt inte bort de som inte är som du!!! Häng inte ut/ utlämna någon annan bara för att du mår bättre av det....visa respekt!!

Livet blir så ensamt annars!!


Hur tänker du??

Av Carry Jiewertz Larsson - 27 juli 2015 22:25

...vad gör du då???
Jag har verkligen mött det mesta i livet...mött Kärlek...Avund....Hat...Likgiltighet....
Och....när jag tänker till så är nog Likgiltighet det värsta!! Absolut!!! Det värsta!!!
Kärlek...ja det vill vi ju alla ha!!
Avund...tja...det kan ju för en stund kännas OK...fast....nja....
Hat...NEJ!! I ett ögonblick kan jag känna att det är OK...men...NEJ!!!! Vill inte!!! Vill inte!!! Aldrig HAT!!!! ALDRIG!!!
Livet är inte enkelt!! Inte alls!!!
Enkelt...vill jag ha det...nja....troligen inte!!
Jag vill ha LIVET!!! Fullt ut!!! Utan begränsningar!!! Bara: LIVET!!! Inget annat!!!!

Det här är Svea - Toute Vitesse Vernaccia - jag har fött upp henne...dvs jag har sett till att hon föddes....så här trött är hon när hon har fått tänka...fått fundera....tänka till....
Jag är precis lika trött...utmattad....för jag måste hela tiden tänka...fundera...vrida o vända på saker o ting...
Om någon säger: jag älskar dig...men med sina handlingar visar tvärtemot...vad ska du tro då???
Om någon säger: jag är din vän...men med sina handlingar visar tvärtemot....vad ska du tro då???
Om någon säger: jag står vid din sida...men när det stormar...blåser...så står den inte där...vad ska du tro då???

Tro på den som alltid finns...alltid funnits...den som alltid kommer att finnas vid din sida!!!
Var kritisk!! Oj oj...så får man väl inte säga...JO!!!
VAR KRITISK!!!
Vilket innebär att DU bör tänka till!!! Vara granskande!!! Tänka till!!

Jag har sagt det förut o säger det igen:

KÄRLEK...BARA KÄRLEK KAN FÖRÄNDRA VÄRLDEN!!!

När livet gör ont!! Vad gör du...
Välj Kärlek!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 24 juli 2015 19:07

Ni som följt mig vet ju att jag älskar hundar, och att jag älskar samspelet med hundarna...jo...jag vet...det här är inte min hundblogg...men allt i livet vävs ju ihop....så hundar....mat....livet...träning...allt hänger ju ihop!!!
Jag köpte min första dvärgschnauzer 2004 och 2006 landade nästa hos oss...den första hette Daisy och hon var en liten rädd flicka som jag lärde mig massor av...tyvärr blev hon bara mer o mer rädd och skräckslagen trots allt vi gjorde för att träna henne o få henne trygg så nä hon var fyra å var vi tvungna att ta bort henne då hon fick stresspåslag som gjorde henne sjuk...
Så viktigt det är att inte bara avla...inte bara para de hundar man råkar ha i sin ägo...
När jag skulle köpa hund nummer 2 så var jag väldigt noga med valet av uppfödare...jag ville ju ha en stabil hund...en hund som ville saker....som vågade...så jag fick hem Kaspelix Full Fart Doris som blev min stamtik, dvs den som jag startade min uppfödning med!!!
Finaste Doris!!!

Doris!!! Finaste Doris!!!
Doris är mamma till min Dixie...som i sin tur är mamma till 21 små skäggtroll...
Jaha....tänker du...den här bloggen brukar ha ett annat innehåll....hundinlägg brukar finnas på http://toute-vitesse.bloggplatsen.se
Men ser du!!!! Livet med hundarna är som livet är!!!
På sistone har jag insett:
Livet är för kort för att det ska levas efter andras dåliga relationer
Livet är skört!!!
Livet är fantastiskt!!
Och...jo....livet är skört...MEN!!! Livet är fantastiskt!! Värt att leva!!! Även när livet gör ont!!
Och...nu undrar du hur jag ska kunna få ihop det här....
Jo!!! I år var femte året på läger hos Prickis dvs http://bmshundtjanst.se
År 1 var fantastiskt, 2011
År 2 likaså, 2012
År 3...då fick jag ert samtal från socialtjänsten i Örebro och mina farhågor besannades.... "Dottern" hade tagit "barnbarnen" och dragit...utomlands....och om hon hade tänkt till så hade hon fattat att hon hade kunnat vända sig till oss.... Till oss som alltid funnits där...i ur och skur...i med och motgång....men hon fattade inte...tydligen...
År 4 då hade de kommit "hem" .... Kommit åter....vi hade återkopplat och allt kändes bra...men så drog hon igen...och barnbarnen var åter "förlorade" och lagom till lägret som är årets höjdpunkt för mig så fick jag ett mail...som skar...som högg....som gjorde ont....riktigt ont....
Jaha...tänker du...är du oskyldig???
Nja...nä...jag har självklart gjort fel...agerat fel....men i alla situationer som hade med henne o pojkarna att göra så var det faktiskt bara utifrån kärlek och omsorg!!!
Ja!!! Vi anmälde!!!
Ja!!! Vi var oroliga!!! Utifrån hotbilden som fanns och utifrån att den "vuxne" som fanns inte riktigt kunde fatta vettiga beslut!!! Så vi anmälde i hopp om att rädda både pojkarna och deras mamma....men så blev det inte....
Och...är jag dum i huvudet som fortfarande hoppas....som fortfarande vill tro....för jag vill ju inte ge upp....men...

Ibland känns det som att man inte har nåt val...att ge upp...att inte ge upp...valet är lixom inte mitt....

Att lita på.....att våga lita på....att sträcka ut sitt hjärta igen....bara för att få det hugget i småbitar...
Ja...vet du...jag vet inte vad som är rätt...vad jag bör göra...jag vet detta:
KÄRLEK GÖR ONT!!!!
KÄRLEK KROSSAR!!
KÄRLEK, KÄRLEK, KÄRLEK...är ändå värt det....eller..
Ja vet du!!! Jag är inte säker till 100% längre....jag vet helt enkelt inte...

År 5 fick jag åter ert meddelande...via bloggen...jag svarade men valde ändå att ta bort kommentaren då den gjorde allt för ont...för...att först ha blivit kastad på soptippen inte bara EN utan flera gånger och sen få ett meddelande som säger: vi älskar er....
Vet du!!! Jag vet inte längre vad jag ska tro!!!
Jag tror att jag måste gå på min magkänsla och välja att inte vara sårbar....men...det är ändå inte helt "rätt"
Jag är näst intill uttorkad pga av alla tårar jag fällt...pga smärtan som får mig att gråta...
Älskar jag???
JA!!
Är det enkelt??
NEJ!!!

Livet var enkelt en gång i tiden...men så började vi leva...utforska...sträcka oss ut...och så var livet plötsligt inte så enkelt längre!!!

Men!!!
Livet är ändå värt att leva!!! Även när det gör ont!!
Och även om jag är "Good enough" så kanske det inte räcker...
Eller gör det det?
RÄCKER???
Fundera på det!!!!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se