...är inte det lättaste!! Men livsviktigt!!
När jag var drygt tre år flyttade jag från min fosterfamilj till de som så småningom blev min mamma och min pappa på riktigt!!
Resan dit var inte enkel, snarare en kamp för o överleva. Jag trodde att min fosterfamilj var mina "riktiga" föräldrar och ingen förklarade för mig att så var inte fallet, jag flyttades utan förberedelse - 60-talet in all its glory, man tyckte ju inte att det var nån mening med att tala med barn om livets mysterier och absolut inte informera om vad som väntade runt nästa hörn.
Ja ja men tillbaka till det där med att knyta an!!
Läste ikväll i pärmen om att vara familjehem om hur viktigt det är för barn att tidigt knyta an till omvårdnadspersonerna, det påverkar så oerhört mycket vad gäller att lägga grunden till kommande relationer, självkänsla, känslor mm
Men om man då på ett tidigt stadium tvingas flytta om och om igen??? Hur ska man då kunna knyta an??? Vem ska man knyta an till? Och framför allt VARFÖR ska man knyta an?? Om man nu ändå snart ska flytta igen???
Jag gråter i mitt hjärta för alla barn som blir rotlösa pga att vi i vuxenvärlden inte förmår tillgodose deras behov.
Lagstiftningen som ju ska värna om barnens rättigheter o behov är ju lika tandlös som en 90-årig gumma :-(
Vi måste helt enkelt engagera oss för BARNENS rättigheter o inte stirra oss blinda på vuxnas rättigheter!!!

Du kanske tycker att det just DU kan göra för ett barn är som en droppe i havet....men om du vänder på det o tänker på att havet - som ju är stoooooort - inte skulle finnas om inte det hade börjat med en endaste liten droppe!!!
EN droppe kan var det som avgör!!
Jag fyller t ex min kaffekopp ända upp tills det nästan svämmar över och då kan just EN droppe var det som avgör om jag kan dricka kaffet eller om jag måste hämta trasan o torka bordet!!

Kan man bry sig för mycket?? Vara för engagerad?? Nej jag tror inte det!! Jag tror det är just det som kallas KÄRLEK!! Tänk efter!! Hur var det när du blev förälskad första gången?? Var det för mycket?? Ja troligen... Var du för engagerad?? Jo...troligen det med... Men ändå är det den första förälskelsen som du minns, den som finns kvar i minnet, länge...länge!! Den första förälskelsen kanske inte mynnade ut i sann varaktig kärlek, men den var en bra start! Du lärde dig något, kanske blev du bränd o försiktig inför framtida förälskelser, men ändå längtar du tillbaka till just den där känslan av att vara förälskad, vara älskad, vara behövd....

Knyta an!!!
Jag för min del vill vara just en droppe i havet!! Kanske är det just den är droppen som gör skillnad!!
Våga!! Ge dig ut!!! Ta risker!! Möt någon annans behov!! Gör skillnad!!

Var en droppe!!!!