Ja, tyvärr är det så!! Livet är kort!! Alltför kort ibland!!
Jag har just tagit farväl av min systerson, endast 25 år gammal så tog livet hastigt o abrupt slut för hans del! Drabbad av akut sjukdom som han nog inte ens hann uppfatta som livshotande så släcktes hans låga alltför tidigt :( :'(
När sorgen drabbar en så omvärderar man helt klart vissa saker i livet, är det så viktigt att ha många "vänner" på Facebook, få många "likes" på sina statusuppdateringar, eller är det de nära relationerna, de som berör, som är viktiga??

I går var vi och tog farväl av honom, en begravning som tog tag i mig, som berörde på djupet, smärtan i min syster o svågers ögon, sorgen hos hans bror, smärtan, förtvivlan, vetskapen om att jag aldrig mer får slänga käft med Magnus, inte utbyta knasiga tankar i chatten, inte uppleva hans omtanke o omsorg utan nu finns bara minnena kvar...eller...nej, inte bara minnen....hans mamma - min syster, hans pappa, hans bror - min systerson, hans faster, hans morbror - min bror, hans kusiner....alla de o många fler finns ju kvar och vi ska tillsammans förvalta minnena, låta Magnus leva kvar, fortsätta älska varandra, fortsätta med livet...och framför allt finnas till för varandra!
Plötsligt blir allt det där andra oviktigt!! Det där jag retat mig på, personen jag stört mig på och haft en massa åsikter om....ja ja mina åsikter upphör inte, jag kommer fortfarande reta mig på en del saker o personer, men en sak vet jag: det får aldrig bli viktigare än livet!!

Så mycket oviktigt som vi ägnar oss åt, när det viktigaste av allt är att vi är måna om de relationer vi har, vågar säga: jag älskar dig!! Du betyder mycket för mig!! Jag vill inte mista dig!!! Allt annat bleknar lixom då! Men lugn bara lugn, jag har en vass blogg om att gömma sig bakom tangentbordet i huvudet, men just nu låter jag inte de tankarna ta över utan vill på det här sättet hedra Magnus vars liv blev alltför kort men som så tydligt ändå lämnar spår i oss.
Så idag vill jag egentligen bara förmedla detta: var rädda om varandra, låt inte dumma onödiga konflikter stå i vägen för de relationer som du faktiskt värdesätter, älska, lev, skratta, berör...
Se dig omkring, se de människor som kanske inte för så mycket väsen av sig, möt främlingens blick, ge ett leende, ett vänligt ord, en smekning...ja ja jag ska sluta innan jag blir alldeles för gråtmild o luddig i huvudet ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra året bestämde mannen min o jag oss för att det var dags att skapa nya traditioner. Vi hade haft några tuffa år med krossade drömmar och föhoppningar men vi hade ju - som vi alltid gör - rest oss och hämtat styrka i varandra o kunde fortfarande...

Kollar nån random såpa...och hon säger: jag vill att du ska veta vem jag är.... han säger: jag har aldrig mött min far... OCH det drabbar mig...som ett slag mitt i solarplexus!!! POW!!!! Jag VILL att du ska veta VEM jag ÄR!! Jag har ALDRIG mött...

Funderar lite...som vanligt....funderar över attityder som icke överviktiga har mot överviktiga.... Är man LAT för att man är överviktig??? Har man ingen KARAKTÄR när man är överviktig?? Är man MINDRE VÄRD när man är överviktig??? Ja Ja...jag...

Jag har växt upp i en frikyrklig miljö... Fått "frikyrkliga" värderingar... På gott och ont... Men det jag fick med mig var detta: ALLA!!! Precis ALLA!!! Är lika mycket värda!! Oavsett hudfärg...bakgrund...religion...ja du fattar... Just DÄRFÖR s...

...läser en artikel i M Magasin om "Barnbarnsprat" och den slår mig mitt i Solarplexus!!! Alla blir väl glada över BARNBARN!!?? Jo...fast....alla får inte barnbarn...och en del som fått "barnbarn" förlorar dem...förlorar dem pga föräldrarna......