Jaa hör ni..åter igen har jag överlevt en Midsommarafton!!! Och för första gången har jag inte haft ångest, inte haft ett behov av att bara dra täcket över huvet o sova, jag har faktiskt - äntligen - haft en midsommarafton som varit toppen!!! Ångestfri!!!
Men...tänker du nu...varför i hela friden har jag ångest just denna helg....
Jo!! Jag insåg ju - under tiden jag gick o pratade med en psykolog...kan inte påstå att hon hjälpte men jag fick ändå en del aha-upplevelser...ja ja under den tiden insåg jag att min midsommarångest berodde på att den första sk storhelgen - efter att jag ryckts upp från mitt fosterhem sommaren då jag nyss fyllt tre - var just Midsommar!!
Om du har missat det så har jag en trasslig bakgrund...

När jag föddes, så är det väl ingen underdrift att säga att jag var oplanerad...vet inte om jag var oönskad...men...min mamma var inte ens fyllda 16 och det var inte enkelt då...vi talar om 1960....ensamstående tonårsmammor var inte vanliga...de stackare som hade "oturen" att bli gravida hade ju inte mycket att välja på...och tro nu inte att jag förespråkar abort, jag är snarare tacksam för att just abort inte "fanns" då...iaf inte lagligt...hade abort funnits så hade jag kanske inte funnits....inte för att min mamma inte ville ha mig men för att omgivningens tryck o förtryck var så hårt....unga mammor kunde då antingen resa bort innan graviditeten syntes o föda i hemlighet o sen komma hem igen som om ingenting hade hänt...men jag lovar...i de mammornas liv hade NÅGONTING definitivt hänt!!! Men, de var - av sociala skäl, omgivningens tryck mm, tvungna att lämna bort sitt nyfödda barn!!! Kan du känna smärtan??? Jag kan inte för mitt liv tänka mig att det finns något värre än den smärtan!!! Tänk att ha burit på ett litet nytt liv, en liten person, en människa i nio månader bara för att tvingas lämna bort babyn vid födelsen....

Ja, så jag föddes....och sen vet jag inte exakt vad som försiggick mitt första levnadsår, men jag bodde i alla fall kvar hos min mamma och mormor o morfar, men tydligen så bestämdes det att jag inte kunde bo kvar...varför vet jag inte, för nu när jag var född så var jag ju ingen "hemlighet" längre...men jag gissar att det ändå blev för svårt...vi hade ju inte heller det sociala skyddsnät som finns nuförtiden!! Vem skulle försörja mig o min mamma??? Ja...vem???
Så nån stans kring ettårsåldern flyttade jag till fosterhem och där blev jag också älskad o ompysslad och jag har förstått att man i hemmet gärna sett att jag stannat, men då, i början av sextiotalet, var det stor efterfrågan på svenska adoptivbarn, ännu hade vi inte sträckt oss utanför vårt lands gränser det blev vanligt först på sjuttiotalet, och eftersom de i mitt fosterhem av olika skäl inte ansåg att de kunde adoptera mig så fick jag flytta...
Flytten var helt oförberedd, för mig som var tre år och tre månader gammal, jag antar att min nya familj varit o hälsat på innan flytten, så kom då dagen för min flytt...
Hade någon förberett mig?? Nej!!
Hade någon ens sagt att jag skulle åka nånstans? Nej!!
Jag antar att man då ansåg att det inte var nån idé att prata med en som var bara tre år....för en treåring begriper ju inget....
Hallå!!! Jag kan berätta med säkerhet att man både minns, begriper och inte begriper både det ena o det andra när man är tre år!!
Oj oj...ja tillbaka till Midsommar....

Jag landade i min nya familj strax innan Midsommar när jag var tre år....just det minns jag inte....men jag minns när jag åkte i bilen från fosterhemmet, min "pappa" - som jag ju trodde var just min pappa - följde med i bilen, och i en gatukorsning sa han: jag ska bara köpa en tidning!! Och så försvann han....DET minns jag!!! Snacka om trauma!!! Och att jultomten aldrig varit särskilt populär....jag menar...alltid när tomten ska komma så går nån vuxen ut o köper tidningen....och då brukar det vara det sista man ser av den personen....
Midsommar....
Att ha blivit övergiven just innan midsommar har tydligen satt sina spår!!
Jag minns inte mycket av midsommarfirandet under min uppväxt, men i vuxen ålder har det alltid varit ångestfyllt...och så insåg jag till slut varför....
Då vet jag att jag tänkte: vad skönt!! Nu kan jag vara normal o fira midsommar som alla andra!!
Men....riktigt SÅ enkelt var det visst inte....det sitter som en tagg i min själ....en tagg som inte går att ignorera!!
Min älskade man har i alla år stått ut med mig o alltid sagt lugnt: det är som vilken dag som helst på året!! Du måste ingenting!!!
Men så enkelt är det visst inte heller....för hela Dj**a Sverige firar ju midsommar oavsett om du vill det eller inte!!
Det är folkdräkter, kransar, midsommarstänger, sill o nubbe precis överallt!!! Det går ju inte att blunda för midsommar!! Tro mig!! Jag har försökt!!

Så närmade sig årets midsommarhelvete....och jag tänkte att jag får väl blunda....med hela kroppen...
Men!! Vi planerade ingenting alls i år, förra året firade vi med dottern o barnbarnen, sen försvann de...vilket ju inte direkt gör minnena av midsommar något ljusare...
Inga planer i år!!
Så igår vaknade jag, ljus i sinnet, åt en god lyxig frukost, cyklade med hundarna och stack sen iväg för o handla en nödvändig detalj till toan som gått sönder...det är bra att ha gummipackning för det luktar bättre då!!
Kom hem, fyllde termosen m kaffe o packade fikakorg o hundväskan medan mannen lagade toan, sen drog vi till skogs med alla fyra hundarna för o spåra med dem!
Underbart!!!! Finns det nåt bättre än att ge sina hundar det de behöver....man får ju hundrafalt tillbaka i form av kärlek!!

Här sitter min älskade man o väntar på att spåret ska lägga sig så frun kan spåra med hundarna....igår la vi FEM spår till fyra hundar och alla löste uppgiften med BRAVUR!! T o m Britta som inte ens är fem månader tog sitt spår direkt!!!
Jag älskar det mina hundar gör för mig!!! Att ha hund är lite själviskt....men ändå inte...för JAG behöver GE för att FÅ!!
Men jag får reservationslöst!! Och visst jag får....men jag VILL ge!!! Jag vill GE!! Jag VILL!!
Kravlöst!!!
Precis så var min midsommar i år! Kravlös!
Idag - Midsommardagen - har mannen o jag varit ute o åkt motorcykel med två goda vänner, vi packade kaffe o äggmackor o drog ut i det sommarfagra Sverige, kallt!!! Svinkallt ute!!! Men i hjärtat är det varmt!!

Så midsommarångesten kanske ÄNTLIGEN lagt sig!!?? Jag vet inte....jag vet bara att just i år uteblev den helt o hållet!!
Glad!! Lycklig! Ångestfri!!! Hoppas på att kunna ta med mig den känslan till nästa år....

Min intention är att fortsätta vara LYCKLIG oavsett yttre omständigheter!!
Kärlek och respekt till er alla oavsett hur ni mår!!

 

Helen

22 juni 2014 08:28

Hej! Vilken stark berättelse du delar med dig av! Tårarna rinner på mina kinder och maken undrar vad som står på! 😪 Tack för att du delar med dig! Så härligt att läsa att din midsommar blev så bra i år! Det blir spårläggning här idag med mina hundar! Det roligaste som finns tycker vi! 👍

Carry Jiewertz

22 juni 2014 10:12

Tack för dina ord!! Hoppas ni får en härlig dag m spår!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra året bestämde mannen min o jag oss för att det var dags att skapa nya traditioner. Vi hade haft några tuffa år med krossade drömmar och föhoppningar men vi hade ju - som vi alltid gör - rest oss och hämtat styrka i varandra o kunde fortfarande...

Kollar nån random såpa...och hon säger: jag vill att du ska veta vem jag är.... han säger: jag har aldrig mött min far... OCH det drabbar mig...som ett slag mitt i solarplexus!!! POW!!!! Jag VILL att du ska veta VEM jag ÄR!! Jag har ALDRIG mött...

Funderar lite...som vanligt....funderar över attityder som icke överviktiga har mot överviktiga.... Är man LAT för att man är överviktig??? Har man ingen KARAKTÄR när man är överviktig?? Är man MINDRE VÄRD när man är överviktig??? Ja Ja...jag...

Jag har växt upp i en frikyrklig miljö... Fått "frikyrkliga" värderingar... På gott och ont... Men det jag fick med mig var detta: ALLA!!! Precis ALLA!!! Är lika mycket värda!! Oavsett hudfärg...bakgrund...religion...ja du fattar... Just DÄRFÖR s...

...läser en artikel i M Magasin om "Barnbarnsprat" och den slår mig mitt i Solarplexus!!! Alla blir väl glada över BARNBARN!!?? Jo...fast....alla får inte barnbarn...och en del som fått "barnbarn" förlorar dem...förlorar dem pga föräldrarna......