För 26 år sedan föddes en liten gosse som klev in i mitt hjärta, precis som hans storebror hade gjort drygt 1 1/2 år innan...
Mina fina systersöner - hjärta hjärta... (Jo jag kan inte göra smileysar via iPad) så hjärta hjärta...
Jag fick bli den galna Moster Carry, den man alltid kunde va säker på skulle hitta på busiga upptåg, göra galna saker med, sånt som man kanske inte fick hemma...
Jag är fortfarande den galna Moster Carry...galna Faster Carry oxå för den delen...även om skaran av syskonbarn drastiskt minskades under förra året - gråter....gråter...gråter...jo man får det!!
Jag har inte haft förmånen att få egna biologiska barn, så mina syskonbarn betyder desto mer - trots att vi inte delar några biologiska band...men de känslomässiga banden är minst lika starka som blodsband!! (Jag är ju adopterad därför är vi inte biologiskt släkt)
Idag skulle M fyllt 26 år och jag åkte till minneslunden kl 14.23 o tände ljus o satt på en bänk och grät o mindes...mindes allt fint, allt galet, allt mindre fint...mindes ALLT som varit under de underbara drygt 25 år som jag hade förmånen att få vara Moster till M!!

Om att sörja...
Sorg tar sig olika uttryck, jag är en sån personlighetstyp som bär mina känslor "utanpå" det är inte svårt att se o förstå vad jag känner...för det jag känner...reagerar över...det visar jag...men vi är ju olika...som tur är...
Tänk om alla var som jag...som kraschar allt emellanåt o har känslor högt o lågt...tur det finns människor som reagerar annorlunda...inga känslor är någonsin fel!! Alla känslor är rätt!! För dina känslor är dina!! Ditt sätt att reagera är ditt och det är självklart rätt för dig...kanske inte för mig...men det spelar ju ingen roll...känslor har vi o vi har olika uttryckssätt!!

Under året som ligger bakom har jag haft en uppsjö av känslor...dottern - som iof var familjehemsdotter men jag kände på riktigt att hon var min dotter...men den kärleken var visst enkelriktad - hon försvann med buller o bång förra sommaren o drog med sig en uppsjö av känslor...här hade jag investerat hela mitt liv, hela mitt jag i en person som sen bara kastade mig o oss på soptippen...krasch!! Sen under hösten tog hon kontakt med oss igen o längtade "hem" o jag kände hoppet spira...för oavsett om hon var mitt biologiska barn eller inte så hade jag ju känslor!! Starka känslor och blev sjukt sårad o krossad...men nu väcktes hoppet...
Mitt i alltihopa nåddes vi av dödsbud! En ung älskad människa lämnade oss allt för tidigt pga av en s k mördarbakterien...jag blir arg över att vi inte - med all medicinsk forskning o alla framsteg som görs hela tiden - har kommit längre...så M dog...bara så där...onödigt!!! Så himla onödigt!!
Men!! För oss måste livet ändå gå vidare!! Det MÅSTE!!
"Dottern" återvände med barnen till Sverige och hoppet spirade igen...
Men utan att gå in på detaljer så kan jag väl säga att vi åter blev lurade....bedragna...
Om sorg...om att tillåta sig att sörja...
Får man..kan man sörja någon som frivilligt givit sig av...jag vet då 1996 när X dvs "dottern" försvann för första gången ur våra liv...då kände jag att det varit enklare om X dött...för DÅ hade det varit legitimt att sörja!! Men när någon ger sig av frivilligt o dessutom ger oss en riktig käftsmäll igen...får man sörja då...kan man sörja då??
JA!! Det kan man och det MÅSTE man tillåta sig att göra!!
Inte enkelt...aldrig enkelt med sorg...men sorg måste få ta plats...måste få ta tid...oavsett om sorgen beror på dödsfall eller separation så måste sorgen få ta plats!! Och tid!! Sorg är inte enkelt!! Jag är inte färdig med min sorg...vare sig vad gäller dödsfallet eller den frivilliga separationen...
Sorg...jag tänker TILLÅTA MIG ATT SÖRJA!!
Och ur sorgen kanske något gott kan komma!! Hoppas!! Hoppas!! Hoppas på det!! Men till dess tänker jag bejaka alla känslor som kommer OCH möta dem....