Idag är det visst World Adoption Day och för er som inte visste det så är jag adopterad, på 60-talet var det kö för att få adoptera och då hade vi ännu inte sträckt oss utanför Sveriges gränser...så mina äldre syskon o jag är alla adopterade o födda här....så småningom blev det svårt för ofrivilligt barnlösa att adoptera svenska barn så vi öppnade upp för utlandsadoptioner!! BRA!! Alla barn förtjänar kärleksfulla familjer!! Som vuxen valde vi att sträcka oss ut o ta emot barn...som av en eller annan anledning behövde ny familj, eller bara extra stöttning av en extra familj...vi trodde att barnet vi tog emot helhjärtat när vi fortfarande var väldigt unga skulle fortsätta bli en del av våra liv...men livet blev inte som vi hoppats....allt vi satsat...allt vi investerat av tid...kärlek...engagemang...slängdes på soptippen...men vet du!!! Vi är inte skräp, bara för att någon avvisat vår kärlek så är vi inte skräp!
Så idag vill jag uppmuntra er där ute till att våga sträcka er ut...våga öppna era hjärtan o era hem...våga bli sårbara...för även om det ibland känns som att man blir krossad...söndertrasad så är det värt det!!!
Barnen som vi tog emot för drygt 14 år sedan...som då var små...är alla vuxna nu och glädjen i att de fortfarande kommer o hälsar på...tar med pojk- och flickvänner o kommer...det betyder allt!!! ALLT!! Kärlek föder kärlek...och även fast det finns såna som inte förstår kärleken så fortsätter vi att älska!!
Kärlek är det enda som kan förändra den här hårda o kalla världen vi lever i!!

Här är jag innan jag flyttades från mitt fosterhem i Södertälje till mitt nya permanenta hem i Linköping. Jag har inte många foton på mig som litet barn innan sista flytten...

Enda bilden jag har från mitt biologiska hem...så glad att jag i vuxen ålder fått lära känna mina yngre syskon, dvs vi har samma mamma, men jag är också tacksam över att jag fick ett kärleksfullt hem som treåring, två äldre syskon - som visserligen körde med mig...men...hi hi...
När livet tar emot....så tänker jag tillbaka o minns allt som jag faktiskt är tacksam över!!
Och jo...att bli sviken som barn satte sina spår....men att bli sviken av sitt "barn" som vuxen var ännu värre...jag förstår fortfarande inte riktigt...kommer nog aldrig förstå...men det är som det är och jag kan ju inte ändra på det hur mycket jag än vill....kärlek känner jag fortfarande även om den ibland blandas upp med andra känslor....men kärleken måste alltid segra!!
Så nånstans tänker jag...vi borde bli bättre på att visa kärlek!! Alltid!! I alla lägen!!!