Alla inlägg under januari 2015

Av Carry Jiewertz Larsson - 22 januari 2015 20:18

sitter o kollar på TV4 - en serie om ett kvinnofängelse...spännande och gripande...en kvinna får just beskedet att dottern, enda barnet, dött av en överdos...och mina tankar sticker iväg...till vad jag...vi...gått igenom sen vi bestämde oss för att bli familjehem...året var 1986, jag var 26 år gammal och vi kände att vi ville göra nåt...finnas till för någon annan...så i januari -87 flyttade en liten trasig, misshandlad, utnyttjad flicka på fyra år in...hon flyttade inte bara in i vår lägenhet utan rätt in i våra hjärtan!! Jag såg mig själv i henne...jag som lämnats bort till fosterhem...som lämnats bort från fosterhemmet till ett nytt hem...jag kände att HÄR kan jag göra skillnad! Gjorde vi skillnad? Ja jag tror det!! Hon blomstrade under de år hon bodde hos oss...det blev nio år...sen sket det sig...i tonåren...vi fick ingen hjälp av soc att hantera situationen tyvärr! Snarare tvärtom!! Vi gick snabbt från att ha varit hyllade - eftersom allt flöt på så bra så begärde soc att vårdnaden skulle flyttas till oss...och då blev det plötsligt jobbigt....och som sagt...socialsekreteraren vågade inte agera...så det blev en separation...och jag som haft separationer som liten led....men det var inte mitt eller vårt val...
När flytten blev definitv så vet jag att jag sa att det hade varit enklare om hon dött...för någon som dör kan man sörja...kan...FÅR man sörja någon som själv väljer att försvinna?? Jag vet fortfarande inte....många år senare så kom hon in i våra liv igen och vi öppnade våra hjärtan...igen...åren gick och visst det var inte friktionsfritt...smärtfritt...men vi hittade vägar...så valde hon åter att lämna oss för två år sedan...och jag kraschade!!! Skulle jag sörja nu??? Fick jag sörja?? Det gjorde så ont....men vi gjorde som vi alltid gjort...reste oss och gick vidare...så kom hon tillbaka och vi blev överlyckliga men kände ändå att nåt inte stämde...men vi gick "all in" som alltid...och blev åter lurade...svikna...bedragna...
Ibland undrar jag om jag är dum i huvet!! Som alltid älskar helhjärtat...som alltid sträcker ut en hand...öppnar famnen...som alltid håller fram mitt hjärta...som blir krossat!!
Under tiden som vi inte hade nån kontakt - från sommaren 2013 till vårvintern 2014 - så hann vi drabbas av ännu en förlust...denna gång en förlust som inte går att reparera...systersonen gick hastigt bort, endast 25 år gammal och DEN smärtan...sorgen...kan vi ju inte komma undan...det går inte att ändra på...

Mm ord...uttalade ord eller outtalade ord kan faktiskt döda...
Vi har försökt förstå...försökt få kontakt...men uppenbarligen så är hat starkare än kärlek...kärlek...kärlek borde väl segra??
Vi finns här och oavsett vad som skett så känner jag...vi...fortfarande kärlek...så vi är väl dumma i huvudet...för HUR kan man fortfarande älska efter att ha blivit ratade inte bara en...två..utan tre gånger? Ja jag vet inte...men kärlek är ändå lösningen!! Jag vet att jag tjatar om det!! Och jag kommer att fortsätta tjata!!
Kärleken är tålig och mild...kärleken övervinner allt...ALLT!! Kärlek är det enda som kan förändra den här hårda världen vi lever i!!

Att hela tiden se bakåt...ångra de val man gjort leder inte heller framåt...
Det som skett har skett!! Vi kan bara förändra det som ligger framför oss!!
Och jag tänker fortsätta ÄLSKA!! Reservationslöst!!

ANNONS
Av Carry Jiewertz Larsson - 20 januari 2015 00:44

Ja....VAD???!!!
Jag kollar på en serie "Wentworth" som handlar om ett kvinnofängelse....far far away from hur fängelser för kvinnor är här i Sverige....
Bra eller dåligt??
Tja...det beror lite på hur man ser det...
Personligen så kan jag tycka att:
Har man begått brott så ska man straffas!! Enligt den lag man lever under...dvs här i Sverige ska vi straffas enligt svensk lag!! I andra länder gäller andra lagar...men här rättar vi oss efter svensk lag och inget annat!!
Så fladdrar mina tankar iväg...för jag ser inlägg på Facebook....och JÖSSES!!
Kan vi skylla allt på regeringen Reinfeldt? NEJ!! Allt kan inte vara politikernas fel!! När ska vi ta ansvar?? När ska du...jag ta VÅRT ansvar??
Hur vårt land styrs beror faktiskt på hur du och jag tänker...hur du och jag röstar...hur du och jag AGERAR!! Hur du och jag AGERAR är nog det viktigaste!! FAKTISKT!!
Läser en artikel i en kvällstidning...och inser att...hmm...tänkte länka till den men då får den ju ännu mer utrymme och...nja...så nej jag länkar inte?! MEN!!
Det handlar om sjukförsäkringen....och nu lär jag få kritik....MEN!! Tänk dig för innan du kritiserar mig!! Fundera lite till...tänk lite till...

Så här var det för mig:
Jag växte upp...livet var som det var...jag jobbade...presterade...presterade lite till...o lite mer...jag lät jobbet ta över...för jobbet var bättre än livet...jag blev sjuk...gick i väggen...försökte resa mig...det gick inte...åren gick...en massa "insatser" gjordes för o få mig "på banan" igen...jag mådde skit...fick piller...biverkningar....ja nu är jag ärlig...naken...det var inte lätt...försäkringskassan "bråkade" dvs de utredde...krävde att saker...mediciner...ändrades...det blev inte bättre...jag mådde inte bättre...snarare tvärtom...vems var felet??!! Ja!! Vems??!! Mitt?? Som ville vara alla till lags o prestera?! Samhällets?! Som ville att jag skulle inrätta mig o bli en fungerande medborgare...
Jaha...så kom dagen då försäkringskassan sa att jag skulle bli utförsäkrad...och det blev jag...skrevs in på arbetsförmedlingen....som sa...nja...min läkare sa hela tiden NEJ!!! NEJ!! NEJ!! Tillbaka till att bli sjukskriven....och FK sa: ingen idé du söker sjukersättning igen....och lydig som jag är (ja ja sluta skratta nu) så sökte jag inte....
Så fick jag ett brev från min handläggare på FK...som skrev: vi överväger att ge dig varaktig sjukersättning! Ring mig!
Och jag sa: WHAT?? VA???
Men så blev det!! Jag fick sjukersättning och livet blev plötsligt lättare...en stooooor sten föll....
Så läser jag alla dessa klagomål...oj oj Reinfeldt borde få Nobelpriset i medicin...för oj så många som nu är friska...eller borde vara det....
Och nu tänker jag bli riktigt obekväm!!
Kan det vara så att en del skriker...klagar...ojar...beklagar sig utan att ha "fog" för det?? Kan det vara så att vi ibland måste lita på processen??
Ibland beror min situation på andras val och ibland på mina egna...ibland kan jag ta ansvar för vad som sker och ibland inte...men att kategoriskt hela tiden skylla på regering...riksdag...systemet...det är inte sunt!! Ibland måste jag faktiskt ta en titt i spegeln och SE!!!! Verkligen SE mig själv...och ta ansvar!!
Men...ibland...många gånger t o m...så får jag...du...inte ens möjligheten att välja....men ALLT är inte politikernas fel...och OM ALLT vore deras fel så är det i grunden DITT OCH MITT fel!! För det är DU och JAG som satt dem i den positionen!! Så sluta klaga!! Ta ansvar!! Du kanske inte har orken...kraften...att agera...MEN!! din röst har du!! Använd den!!

ANNONS
Av Carry Jiewertz Larsson - 10 januari 2015 17:09

Vad är kärlek?
Inte helt enkelt att svara på eller hur??!!
Vi kan väl enas om att det inte är svårt att visa kärlek och vara kärleksfull mot de som är kärleksfulla...
Men då vet jag inte om det egentligen är kärlek....då kanske det bara handlar om att "go with the flow" dvs följa strömmen...minsta motståndets lag...
Är kärlek att alltid hålla med...stryka medhårs...inte protestera....inte vara obekväm....nej jag anser ju inte det!
Kärlek kan vara vansinnigt obekväm, gå mot strömmen, vara provokativ, ifrågasätta...

Igår fick jag ett mail som jag inte förväntat mig...
Ett brev från den person som sårat mig allra mest damp ner i inkorgen igår....jag kommer inte att svara...för hur i hela friden ska man svara när en person som ljugit, bedragit, manipulerat osv skriver att den vet att det var vi som anmält missförhållandena vi såg till soc...och det hade vi ju berättat...men nu har den här personen förlåtit oss för detta...dvs att vi anmält....ja du som följt min blogg o känner oss vet ju vad vi genomlevt de två sista åren...men nu är VI tydligen förlåtna???
Eh.....öh.....va....
Vad hände med att ta ett eget ansvar?? Vad hände med att faktiskt se längre än näsan räcker...vad hände med att se till någon annan än en själv???
Ingenting tydligen....
Ja som svar på det mailet skriver jag ingenting!! För syftet med mailet var ju inte att närma sig utan att få...men nu är det så här att efter den sista - slutgiltiga - separationen så gjorde vi oss av med precis allt - ALLT - som påminde oss om vad som varit...vad som kunde ha blivit...det gjorde för ont!! Så på loppisen i somras sålde vi allt som fick oss att se bakåt!! Vi hade - om man ser tilL materiella ting - förlorat hur mycket som helst...min mammas fantastiska kaffeservis är för alltid borta, den önskar jag att jag inte gav bort...men jag gav ju bort den för att den här personen skulle ha ett minne av min mamma...och så här i efterhand, när vi blivit dumpade på soptippen så inser jag ju att minnet av min mamma kan ju inte heller spela nån roll....
Vi hade - om man bortser från materiella ting - också förlorat ALLT!! Vi förlorade de som betydde mest för oss och vi hade inget val...
Har man nånsin ett val när man förlorar??
Nä...de som väljer att dumpa har ett val!! Men de som blir dumpade har ju inget val...
Ja här sitter jag och gråter lite...sörjer ett liv som kunde varit annorlunda....sörjer ett liv där vi gick "all in" och i slutänden fick vi absolut ingenting....
Men....
När man älskar...visar kärlek...kalkylerar man då med vad man ska vinna?
NEJ!!
Om det är kärlek så gör man det utan förbehåll! Utan att förvänta sig något i gengäld! Helt utan krav!!
Nu måste jag stänga den här dörren för att inte gå under!! Jag kan inte ge mer just här, det finns ju ingen mottagare! Jag måste fokusera på annat!!
Min kärlek finns kvar...men jag kan inte låta mig krossas om och om igen för nånstans så måste jag faktiskt älska mig själv!!
För om jag tappar bort mig själv så kan jag inte älska någon!!

De som väljer att dumpa....ja det blev extra tydligt i helgen när jag träffade min älskade storasyster!
Och för er som tycker att min släkthistoria är krånglig så kan jag berätta:
Jag föddes i Gävle, flyttade rill fosterhem i Södertälje, flyttade därifrån till adoptivfamilj i Linköping och där landade jag!!!
Igårmorse åkte mannen som jag lever med och älskar till min barndomsstad Linköping för att fira systersonens examen...
Och egentligen behöver jag inte skriva något annat än detta: jag ÄLSKAR min syster helhjärtat!! Kommer alltid att göra!! Det känns extra viktigt just nu när livet inte är en dans på rosor för henne...

En dans på rosor...taggigt...eländigt....eller väldoftande och underbart? Ja allt handlar om i vilken ände man befinner sig....

Igår fick jag i alla fall möjligheten att vandra runt med min storasyster, som jag vuxit upp med, i staden jag har Så många minnen från...
Efter examensceremonin så strosade vi runt i innerstan o mindes....oj....men....oh....minns du....osv.....
Vi hade en fantastisk dag tillsammans!! Systersonen, som var anledningen till besöket, eftersom han tog examen o nu är sjuksköterska, gick med oss...och mannen min gick med...
Dagen avslutades med Tapas på restaurang i närheten av vår gymnasieskola Katedral, och då blev det ännu tydligare för mig just vad kärlek är....
Slutar man bli en kärleksfull person när man väljer att avsluta en relation?? Måste man - per automatik - bli en person som fräser o snäser....skulle man inte kunna fortsätta vara kärleksfull ändå??

Svaret är ju inte enkelt...jag vet...men nånstans så tänker jag så här:
Om jag är en person som är varm och kärleksfull så borde jag kunna vara det ALLTID!!! Om jag inte kan visa kärlek...vara kärleksfull alltid så kanske kärleken från början inte var äkta??!!
Det är lätt att vara kärleksfull i medvind!! När allt går "min väg"...men sen då??
Den kärlek som finns...som syns i motgång det är DET SOM ÄR KÄRLEK!!! För mig!!
Hur tänker du??

Av Carry Jiewertz Larsson - 5 januari 2015 18:54

Vad är trovärdighet för dig??
För mig är det att leva som man lär!!
Man kan liksom inte säga en sak och leva ut en annan...eller??
Om du frågar mig så: Nej!!!
Om du står o talar högt om KÄRLEK så duger det inte att sedan möta dina medmänniskor med hån..hat...förakt...
Min önskan är att leva genomskinligt!! Dvs jag ska tåla att granskas!! Och NEJ!! Jag är INTE perfekt!! Långt ifrån!! Jag stapplar fram ibland känns det som...går ut på okända vatten...testar...kollar om det bär...gör misstag...gör om...gör förhoppningsvis inte om samma misstag...testar lite till...
Trovärdighet...tillit...kommer att vara ledord detta år! Jag kommer att vara kritisk i mina relationer eftersom jag helt enkelt inte har ork med falska människor i mitt liv!!
Kärlek ska genomsyra mitt liv!! Och kärlek kan ju ta sig olika uttryck!!
Igår träffade jag delar av min biologiska släkt som jag inte mött förut...om du är ny läsare av min blogg så kan jag berätta att jag växt upp utan biologiska band adopterades när jg var drygt tre år och jag haft det bra...men funderingarna över mina blodsband har så klart funnits där...eftersom mannen o jag inte fått några "egna" barn så har jag aldrig haft blodsband i min närhet...och jag säger igen: Blodsband är starkt!!! Galet starkt!! Nej..inte galet...men verkligen kraftfullt!!
Igår kom två kusiner och en morbror på besök...

Ja...mitt huvud...min själ har jobbat ordentligt....starkt...omvälvande....
Tänk dig att möta en äldre man du aldrig minns du mött men ni delar blodsband och han säger: förra gången jag såg dig så stod du och kramade mitt ben!!! Om jag inte hade varit så galet lång så hade jag kramat ditt ben igen morbror Kjell!!
Det här förringar på inget sätt min uppväxt!! Jag har ju haft det BRA!! Kärleksfulla föräldrar o två sköna syskon! Växte upp i en stabil, trygg familj!!
Men det går ju inte att blunda för att jag har en annan bakgrund...jag vet att när jag fick kontakt med min bror Peter för snart 30 år sedan så ville...kunde...jag inte berätta för mamma om hur starkt det var...så jag sköt bort mina känslor...men!! Det går inte att resonera med blodsband!!
Känslor går inte heller att resonera med...och jag är ju en känslomänniska! På gott och ont!!
För några år sedan fick jag kontakt med resten av mina syskon på min biologiska mammas sida, vi är fem, min pappa vet jag inget om...och kanske aldrig får veta något om då min biologiska mamma är borta...
Så igår...ett nytt, omvälvande möte!! Starkt!! Inget man bara gör o skakar av sig....
Fick se kort...på släkt bakåt...inser att mormor Karin också var lång o hade lockigt hår....
Vet ni hur häftigt det är att få se foton på människor man liknar...jag har ju aldrig haft någon jag liknat!!! Alltid känt mig som den fula ankungen....lång o klumpig med hår som inte går att kontrollera...
Tillbaka till att vara trovärdig...

Kärlek...ljus...fördriver fruktan!!!
Om du ställt dig på en piedestal o ropar ut budskapet kärlek så se till att du tål att granskas!!
Se till att du agerar kärleksfullt!!
Kärlek är det enda som kan förändra världen!!
Inte religion...oavsett...inte ord....oavsett...
Bara kärlek!! Den sortens kärlek som tål att granskas!!
Mer KÄRLEK!!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 3 januari 2015 19:30

Jo...att resa sig som Fågel Fenix är ju inte helt galet....
Jag gick i väggen...som det heter...redan 1999 men fattade inget....jag som var en social framåt person kunde plötsligt inte ens gå på bio...orkade inget...kunde absolut inte ingå i ett socialt sammanhang....eller hmm...jo jo jag kunde vara där (i bästa fall) men jag kunde ändå inte VARA DÄR!! Om ni fattar...
Efter många turer...olika rehabiliteringsinsatser....medicinering....osv så konstaterades det att jag inte skulle ut i arbetslivet igen! Och plötsligt kunde jag slappna av...kunde njuta av nuet...slippa oron...
Blev jag "frisk"? Ja kanske!! Frisk utifrån att jag inte var tvungen att prestera...utan krav...
Jag hade jobbat o avancerat inom försäljning och jo jag var "duktig" och så här när jag kollar i backspegeln så inser jag ju att jag från tidiga år lärt mig att det lönar sig att vara snäll...duktig...göra det man "ska"...
Från tidiga år undrar du...jo...eftersom jag - på sätt o vis - blev "bortvald" som liten, placerad i fosterhem...och så småningom fått flytta igen...så infann sig känslan: om du uppför dig så får du stanna...och den känslan har självklart färgat hela mitt liv...
Och JA!!! Jag vet att det kan vara svårt för en del att förstå att jag faktiskt känt mig så här under större delen av mitt liv:

Mindre värd...underlägsen...inte lika viktig...
Varför?? Och framför allt hur kunde det ändras?!
För du som möter mig idag ser antagligen inte den underlägsna...mindre värda...utan en kvinna med självkänsla och ett eget värde!!
Inte enkelt att svara på...
Men helt klart är mina hundar inblandade och mina vänner inom hundvärlden!!
Va??? Inte kyrkan??!!!
Kort svar: NEJ!!
För om det är något jag "fått" från en del kyrkfolk - OBS!! inte alla!! - så är det en förstärkning på att jag är mindre värd!! Senast på Nyårsafton då min väldigt goda vän Rose-Marie och jag var en snabb sväng till vårt köpcenter o då mötte jag en av de som faktiskt varit en väldigt god vän från min tid i kyrkan, jag såg honom...såg att han såg mig....såg att han valde att sänka blicken för att låtsas om att han inte såg mig....jag blev "fyrkantig" och sa högt o tydligt: HEJ XXX!! Varpå X så klart var tvungen att säga: Hej.... Och min vän sa: vad hände?? Ja jag vet inte sa jag....han ville väl inte hälsa....nej jag förstod att det var nåt eftersom du var så extremt tydlig med att säga hej XXX....
Ja vad säger man....vad säger man när de som borde vara kärleksfulla inte kan vara det...
Jag säger: Mer KÄRLEK!!! Oavsett religiös/etnisk/politisk/allmänmänsklig bakgrund o tillhörighet så behöver vi vara mer KÄRLEKSFULLA!!

Jag känner det som att jag rest mig ur askan!! Jag är stark men skör idag...det krävs inte så mycket för att få mig att vackla...men det krävs inte heller så mycket för att få mig att resa mig!!
Jag är den jag är och så får det bli!!
I morgon ska jag träffa några ur min biologiska släkt som är "nya" för mig och det är spännande...läskigt....fantastiskt...och omvälvande....
Och det är något jag vill!! Något jag väljer!!!
Tillbaka till hundarna....mina hundar har lärt mig något....och det är att man inte kommer undan med skitsnack...falskhet...bullshit....för de ser rakt igenom o ser den du verkligen är!!
Jag håller på o lär mig det!!!
Jag vill verkligen lära mig att se....verkligen SE!! Människan bakom masken!! Människan!!! Den som du verkligen är!!! Och utifrån det så går vi vidare....jag har faktiskt ingen lust med relationer som bara sårar o drar ner längre....

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se