sitter o kollar på TV4 - en serie om ett kvinnofängelse...spännande och gripande...en kvinna får just beskedet att dottern, enda barnet, dött av en överdos...och mina tankar sticker iväg...till vad jag...vi...gått igenom sen vi bestämde oss för att bli familjehem...året var 1986, jag var 26 år gammal och vi kände att vi ville göra nåt...finnas till för någon annan...så i januari -87 flyttade en liten trasig, misshandlad, utnyttjad flicka på fyra år in...hon flyttade inte bara in i vår lägenhet utan rätt in i våra hjärtan!! Jag såg mig själv i henne...jag som lämnats bort till fosterhem...som lämnats bort från fosterhemmet till ett nytt hem...jag kände att HÄR kan jag göra skillnad! Gjorde vi skillnad? Ja jag tror det!! Hon blomstrade under de år hon bodde hos oss...det blev nio år...sen sket det sig...i tonåren...vi fick ingen hjälp av soc att hantera situationen tyvärr! Snarare tvärtom!! Vi gick snabbt från att ha varit hyllade - eftersom allt flöt på så bra så begärde soc att vårdnaden skulle flyttas till oss...och då blev det plötsligt jobbigt....och som sagt...socialsekreteraren vågade inte agera...så det blev en separation...och jag som haft separationer som liten led....men det var inte mitt eller vårt val...
När flytten blev definitv så vet jag att jag sa att det hade varit enklare om hon dött...för någon som dör kan man sörja...kan...FÅR man sörja någon som själv väljer att försvinna?? Jag vet fortfarande inte....många år senare så kom hon in i våra liv igen och vi öppnade våra hjärtan...igen...åren gick och visst det var inte friktionsfritt...smärtfritt...men vi hittade vägar...så valde hon åter att lämna oss för två år sedan...och jag kraschade!!! Skulle jag sörja nu??? Fick jag sörja?? Det gjorde så ont....men vi gjorde som vi alltid gjort...reste oss och gick vidare...så kom hon tillbaka och vi blev överlyckliga men kände ändå att nåt inte stämde...men vi gick "all in" som alltid...och blev åter lurade...svikna...bedragna...
Ibland undrar jag om jag är dum i huvet!! Som alltid älskar helhjärtat...som alltid sträcker ut en hand...öppnar famnen...som alltid håller fram mitt hjärta...som blir krossat!!
Under tiden som vi inte hade nån kontakt - från sommaren 2013 till vårvintern 2014 - så hann vi drabbas av ännu en förlust...denna gång en förlust som inte går att reparera...systersonen gick hastigt bort, endast 25 år gammal och DEN smärtan...sorgen...kan vi ju inte komma undan...det går inte att ändra på...

Mm ord...uttalade ord eller outtalade ord kan faktiskt döda...
Vi har försökt förstå...försökt få kontakt...men uppenbarligen så är hat starkare än kärlek...kärlek...kärlek borde väl segra??
Vi finns här och oavsett vad som skett så känner jag...vi...fortfarande kärlek...så vi är väl dumma i huvudet...för HUR kan man fortfarande älska efter att ha blivit ratade inte bara en...två..utan tre gånger? Ja jag vet inte...men kärlek är ändå lösningen!! Jag vet att jag tjatar om det!! Och jag kommer att fortsätta tjata!!
Kärleken är tålig och mild...kärleken övervinner allt...ALLT!! Kärlek är det enda som kan förändra den här hårda världen vi lever i!!

Att hela tiden se bakåt...ångra de val man gjort leder inte heller framåt...
Det som skett har skett!! Vi kan bara förändra det som ligger framför oss!!
Och jag tänker fortsätta ÄLSKA!! Reservationslöst!!