...ja vad gör man när kärleken blir enkelriktad...man står där med en massa kärlek men det finns lixom ingen mottagare....och plötsligt känns det som att jag drunknar...kippar efter luft...drunknar....

Under många år hade vi "förmånen" att få vara familjehem...ja jag sätter ordet förmånen inom citationstecken....för det var inte enkelt...många gånger höll vi på att gå sönder...konflikterna var många...känslorna svallade...åt alla håll...men vi valde kärlek...vi valde att älska...och vad fick vi i slutändan?? Tja...ingen kärlek i alla fall...åren gick...det blev separation, tragiskt nog, så hittade vi tillbaka till varandra....inte enkelt det heller...men återigen så valde vi kärlekens väg!!! Det finns ju lixom ingen annan!! Enkelt?? Nä!! Men ändå den enda lösningen!!

Lan man verkligen älska FÖR mycket?? Kan man det?? Nä....jag tror inte det...kärlek är ändå alltid lösningen...även om den är enkelriktad...just idag håller jag inte med mig själv....för just idag är tankarna tunga...svåra...så mycket vi förlorat för att vår kärlek inte hade nån mottagare...älskar gör vi fortfarande...men det finns ingen i andra änden...så vad gör jag då?? Ska jag bli bitter...hatisk...NEJ!! Jag tänker fortsätta älska...fortsätta att se människor med behov...fortsätta sträcka ut min hand...även om ingen tar den...
Men det gör inte mindre ont för det!! Vi hade en älskad dotter - inte biologisk men på alla andra sätt, en dotter - vi hade tre underbara älskade barnbarn - som plötsligt rycktes från oss, inte deras val, inte vårt val...men ändå så försvann de...för de har ju inget eget val....och uppenbarligen inte vi heller...för plötsligt så fanns ingen "mottagare" av vår kärlek...slutar vi älska då? Ja först så var det faktiskt vääääldigt svårt att känna kärlek...jag fylldes med helt andra känslor....smärta...förkastelse...även hat...sorg framförallt...sorg över att ha förlorat fyra personer som betydde ALLT!!!! Verkligen ALLT!!

Plötsligt så existerar vi inte...vi har suddats ut....vi som funnits där i livets alla skeden...vi som älskat reservationslöst....vi som fortfarande ÄLSKAR!!! Vad gör vi...jag...nu då?? Älskar!! För hat är inte ett alternativ!!
Så om du läser det här...så älskar vi fortfarande!!! Även när kärleken blir enkelriktad!!

 

M.k

14 mars 2015 19:50

Kärleken är inte enkelriktad! En sann kärlek dör aldrig. I svåra stunder kan det vara svårt att veta vem man kan lita på och man blir rädd och flyr!

Carry Jiewertz

20 mars 2015 21:21

Sant!! Kärlek är inte enkelt...ibland är kärlek och hat väldigt nära varandra...men i min bok segrar ALLTID kärleken!!! ALLTID!!
Och bara så du vet M.k vi älskar fortfarande!! Alltid!!!

 

Carry

20 mars 2015 23:18

att fly är ingen lösning!!! Kärleken flyr inte!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förra året bestämde mannen min o jag oss för att det var dags att skapa nya traditioner. Vi hade haft några tuffa år med krossade drömmar och föhoppningar men vi hade ju - som vi alltid gör - rest oss och hämtat styrka i varandra o kunde fortfarande...

Kollar nån random såpa...och hon säger: jag vill att du ska veta vem jag är.... han säger: jag har aldrig mött min far... OCH det drabbar mig...som ett slag mitt i solarplexus!!! POW!!!! Jag VILL att du ska veta VEM jag ÄR!! Jag har ALDRIG mött...

Funderar lite...som vanligt....funderar över attityder som icke överviktiga har mot överviktiga.... Är man LAT för att man är överviktig??? Har man ingen KARAKTÄR när man är överviktig?? Är man MINDRE VÄRD när man är överviktig??? Ja Ja...jag...

Jag har växt upp i en frikyrklig miljö... Fått "frikyrkliga" värderingar... På gott och ont... Men det jag fick med mig var detta: ALLA!!! Precis ALLA!!! Är lika mycket värda!! Oavsett hudfärg...bakgrund...religion...ja du fattar... Just DÄRFÖR s...

...läser en artikel i M Magasin om "Barnbarnsprat" och den slår mig mitt i Solarplexus!!! Alla blir väl glada över BARNBARN!!?? Jo...fast....alla får inte barnbarn...och en del som fått "barnbarn" förlorar dem...förlorar dem pga föräldrarna......