Alla inlägg under augusti 2015

Av Carry Jiewertz - 27 augusti 2015 21:12

...läser en artikel i M Magasin om "Barnbarnsprat" och den slår mig mitt i Solarplexus!!!

Alla blir väl glada över BARNBARN!!??

Jo...fast....alla får inte barnbarn...och en del som fått "barnbarn" förlorar dem...förlorar dem pga föräldrarna...föräldern...
Jag sörjer mina "Barnbarn" gråter...suckar...längtar...men inget av det jag känner eller gör hjälper!!!
"Barnbarnen" är ändå borta!!!
Och nu undrar du vad jag menar...fast om du läst min blogg så vet du!!

Mannen min o jag har alltid engagerat oss i barnen...de utsatta barnen...jag har ju - som du kanske vet - en trasslig bakgrund...jag föddes 1960 av en alldeles för ung mamma som inte hade det stöd eller support hon behövde för att ta hand om mig...sextiotalet var...hmm kanske inte på barnens sida!! En ung, ensamstående mamma hade det inte lätt!! Särskilt inte om omgivningen inte stöttade...
På den tiden ansåg man att närstående adoptioner absolut inte var BRA!! Så...jag placerades i fosterhem....och när jag var tre år och tre månader så fick jag flytta...till det som blev mitt hem!!
Jag adopterades till en kärleksfull familj, med två äldre syskon som även de var adopterade...den första tiden...typ ett halvår...var kaotisk....min mamma Gunnel berättade att de ofta undrade om de gjort FEL...för jag bara skrek...grät...vägrade prata med de nya föräldrarna... MEN!!! Jag tydde mig till farmor Eivor och farfar Otto, farmor ansågs av många vara "kall" men för mig fanns ingen "varmare" mer kärleksfull person än Farmor!! Och Farfar var min hjälte!! Pappa Bengt köpte Barbie och Skipper till oss flickor, han reste till USA och tog med dessa hem till oss, Marie och mig, jag hade en ljusblå liten...liiiiten telefon till min Skipper och sladden gick av...
Jag gick till mamma och farmor o bad om hjälp...de sa: försök själv!! Så jag gick till farfar...som självklart lagade Skippers telefon!!!

Så...Barnbarn...
Jag ÄR/HAR varit ett barnbarn!! För Farmor och Farfar var mitt allt!!! De välkomnade mig och älskade mig reservationslöst!!

Tillbaka till "Jag är så trött på Barnbarnsprat"
Livets "Efterrätt" ...

Jag...VI....Tog in ett barn i vår "familj"
Barnet blev - självklart - en del av oss!!!
Vi tog "in" barnet...barnet blev en del av "OSS" vi älskade reservationslöst - precis som farmor Eivor och farfar Otto!! De älskade...och jag är den jag är pga deras kärlek!!

Vi älskade....och...hur slutade det...tja...det vet varken du eller jag!! Kärleken kommer....kärleken går...och ingen kan tyda dess lagar...
Jag hoppas att "barnbarnen" så småningom växer upp och kan fatta egna beslut!!!

Ihab, Fredj och Adam...Liam, Leo och Adam...eller vad ni heter nu för tiden...morfar och jag älskar er!!! Reservationslöst!!!! Oavsett!! Vi längtar efter er!!! Och - inser så klart - att ingen av er läser detta...men kanske läser er mamma ...

Så...tillbaka till Barnbarnsprat...ska ni som har och njuter av era barnbarn inte kunna njuta...skriva om...just detta härliga?!

JO!!!
Du som har barnbarn ska ju kunna njuta av dem... DET ska ingen kunna ta ifrån dig!!

Jag...vi...blev berövade våra underbara barnbarn....sörjer dem...undrar hur de har det....längtar efter dem...

Idag var mannen min, hundarna och jag i skogen och plockade blåbär och då blev jag så klart påmind om när pojkarna o jag var i skogen för tre år sedan...vi plockade blåbär...pojkarna var blåa om händer o läppar...de njöt av att se hundarna gå i blåbärsriset o äta bären....pojkarna...barnbarnen älskade att plocka blåbär...året därpå började de fråga efter blåbär i maj/juni...några veckor därefter försvann de...och jag grät...grät...GRÄT!! Vi gjorde det vi kunde för att de skulle kunna komma "HEM" igen....Knappt ett år senare kom de tillbaka....bara för att försvinna strax igen...
Längtar....undrar....funderar....saknar....
Ja du fattar....
Älskar....men min kärlek har ingen mottagare...det finns ingen i andra änden...
Älskar....och det gör ont att älska...ONT...
Men älskar ändå...

Hade ingen bättre bild...blåbär..Blåbärspannkaka!!

Av Carry Jiewertz - 6 augusti 2015 20:14

...vad hände med respekt för sina medmänniskor??
Om jag har drabbats av en svår sorg som förtär mig...och JA det har jag...är det då OK för mig att gå ut i media, vare sig det är sociala medier, tidningar, TV, radio...You name it...är det OK om jag går ut o skriver om min sorg o min smärta, min saknad utan att meddela andra berörda som t ex mannen min...som ju gått igenom samma sak...han har sörjt på ett annat sätt än vad jag har gjort...han är mer sansad än vad jag är...SURPRISE!!! Nä!! Men allvarligt!!!
Vi sörjer på olika sätt, jag är typen som kastar mig ner som matadoren i Ferdinand på julafton...jag kastar mig ner, skriker o gråter och är yvig o synlig i min sorg...i min smärta...
Mannen min är mer lågmäld på just det området, hans sorg tar sig inte så kraftiga uttryck som min...ska jag hålla det mot honom då?? Är hans sorg mindre värd än min? Sörjer han verkligen??? Jag menar...hans sätt att uttrycka sorg är ju inte som mitt...så...ska jag ta avstånd från honom då??
Mitt enkla svar blir NEJ!!!
Vi har kämpat, vridit o vänt på saker o ting under åren som gått...vi har känt oss långt långt ifrån varandra o inte alls tyckt att vi skulle kunna mötas på nåt endaste plan...men vi har kämpat!!!
Kämpat!! För att vi innerst inne vetat att trots våra olikheter så hör vi ihop!!! Har kärleken alltid funnits där?? Nej...ibland har vi varit långt ifrån varandra...och så kan jag erkänna att det är jag som förflyttat mig...förflyttat mig för att jag inte riktigt vetat hur vi ska kunna gå vidare när vi ser så olika på saker o ting...men ändå...allt vi gått igenom sedan vi träffades för 36 år sedan har så klart format oss, både fått oss att söka oss närmar varandra men även fått oss att driva isär...
Mitt enkla svar förblir NEJ!!!
Men livet är inte enkelt...tro mig...den som sa att livet är en dans på rosor kanske även hade i åtanke att rosor bär taggar....det gör ont...det är inte bara ljuvligt o rosaskimrande och väldoftande som rosblomman utan stjälken med taggarna finns ju där!!!
Det jag har lärt mig under åren är att faktiskt kunna uppskatta taggarna...för taggarna gör att jag ännu mer uppskattar det fina livet bjuder på!!

Rosor från vår underbara rosenbuske som jag tror heter Finlands Vita...doftar ljuvligt...ger underbara rosor...många...men att klippa kvistar för att göra en underbar bukett gör ont...taggarna känns...
Så är ju livet!!! Det är ändå värt det att plocka in några underbara rosor!!!
Nu är ju inte livet alltid så enkelt som mitt enkla svar...
Men jag kan ändå försöka att vara den jag innerst inne är...trots min sorg och smärta...trots all skit så är jag en kärleksfull person som vill se andra och möta andras behov...trots allt så känner jag glädje...livsvilja...kärlek...men framför allt så har jag valt att inte ta ut min sorg och smärta på mannen min!!! OK OK vi sörjer o uttrycker sorg och smärta på olika sätt...men vem...VEM!!?? kan säga att just MITT/DITT sätt är rätt???
Jo...jag skulle ju vilja säga det...men så besinnar jag mig o tänker efter en extra gång...jag är inte felfri...inte ofelbar...även om jag skulle vilja tro att det var så...
Slutsatsen idag blir: var inte för snabb med att döma ut någon för att deras reaktion inte liknar din!!!
LIVET ÄR INTE ENKELT!!!
Men helt klart värt att leva!!!
Jag vill plocka rosorna o känna deras underbara doft även om jag riskerar att sticka mig på taggarna!!!
Stöt inte bort dina närmaste för att ni inte tänker lika allt...inte sörjer på samma sätt...inte....inte....ja du fattar!!!
Så glad att jag fortfarande är gift med mannen som ibland gör mig galen...får mig arg....får mig att känna lycka....får mig att känna!!!!
Och du som känner mig...oss...vet att vårt liv varit en dans på rosor...mycket taggar men helt klart värt det!!


Respekt!!! Ha respekt för att andra känner...tänker...reagerar annorlunda än vad du gör...stöt inte bort de som inte är som du!!! Häng inte ut/ utlämna någon annan bara för att du mår bättre av det....visa respekt!!

Livet blir så ensamt annars!!


Hur tänker du??

Skapa flashcards