Att ropa i öknen har sitt pris!! Johannes Döparen, jag undrar om han fortsatt ropa ut sanningen om han vetat vad som väntat?
Priset han fick betala var sitt huvud på ett fat!!
Så drastiskt kanske det inte blir för oss i vår tid i den här delen av världen i alla fall!!
Hade vi levat i den delen av världen som fortfarande styrs av religiösa män (ja det är oftast män som styr där) med värderingar som fortfarande hör hemma på medeltiden så hade jag nog varit orolig för egen del....men som tur är styrs jag inte av inskränkta religiösa män!!! Jag styrs inte av någon faktiskt!!
Men jag funderar lite över folk....vad de styrs av....
Pengar??? Makt???? Kärlek???? Prestige??? Hat??? Vad!!!!!! Vad!!!!
Det senaste året har jag åkt några rejäla käftsmällar - men jag står upp HA HA!!!! Sorry för er som hoppats på att jag vid det här laget skulle ligga o kräla i diket!!! Jag står upp och jag mår bra!! Men jag lider med de som fortfarande är fångna, fångna av religion, fångna av förtryck, fångna av förväntningar, fångna....och framför allt blir jag ledsen när jag ser att det finns människor som frivilligt tillåter att någon förtrycker!!
Men allvar nu!! Jag blir ledsen när jag ser hur många som tillåter sig att gå in under ett ok, tillåter någon/något att kontrollera/styra ens liv!!!
Jag har vare sig läst boken eller sett filmen men: MIG ÄGER INGEN!!! Så är det!!! Vem äger dig??

Jag tänker fortsättningsvis bara omge mig med människor som lever som de lär!!! Är så trött på hycklare, på människor som säger en sak men lever tvärtom...
Jag tror sanningen segrar till slut!! Och jag tänker fortsätta vara obekväm o säga sanningar även när det tar emot!!

Så är det!! Men sen är det ju så att vi faktiskt har olika sanningar, finns det verkligen EN absolut sanning? Jag tror att det finns flera och att det viktigaste är att vi följer vårt hjärta!! Det är när du säger en sak men lever ut en annan som jag inte riktigt får ihop det....bättre då att du inte håller en hög profil!! Var sann mot ditt innersta! Jag tänker aldrig döma även om jag inte delar din åsikt, din tro men jag önskar att du står för det du säger, att du lever som du lär!!
Kärlek, kärlek kärlek är fortfarande det som gäller!! Alltid!! Var sann mot dig själv!! Var sann mot dina ideal!! Var den du är, kompromissa inte!!
Love & Respect!!

Jag har varit med om ett rävspel av värsta sort!!! Och det gör mig arg!!! Jag har just fått frågan om varför jag så ofta bloggar när jag är arg...jaa....kan det kanske vara så att jag är en människa som inte lugnt kan se på när oförrätter begås??
Mm...ja i alla fall...nu tänker jag ju inte lämna ut människor utan försöka skriva på ett sätt så att det blir lite allmängiltigt....he he he

Återigen - i min värld - så är det så att man gör inte hur som helst, man behandlar inte sina medmänniskor hur som helst....man möter sina vänner och bekanta med RESPEKT!!!
Nu är det inte jag som är drabbad men det spelar lixom ingen roll för om en vän drabbas så är det - i min värld - likställt med att jag drabbas!!
Jag har sett något av det värsta falskspeleri som man kan tänka sig och det tog mig hårt!! Varför?? Jo för att jag kände igen hur det var för mig för ett antal år sedan!
Jag jobbade som mellanchef på ett ganska stort företag och vi sysslade med försäljning. Jag hade blivit chef - antar jag - för att jag faktiskt var väldigt duktig på att göra avslut, dvs sälja!! Jag hade en grupp med tjejer som jag coachade samtidigt som jag fortsatte med min egen försäljning - ja! jag borde satt ner foten o sagt att jag skulle avstå att sälja själv, men jag tyckte ju det där med säljsamtal var vansinnigt rolig, samtidigt som jag ville förmedla det jag själv var bra på till andra. Det är väl det man bl a gör som chef, inspirerar andra!!! Men man får samtidigt fiender...för försäljning handlar ju i mångt o mycket om konkurrens!! Det gäller att ligga på topp!! Och när man då både ska vara chef och inspirera andra samtidigt som man ska prestera själv då blir det ju konflikt!! Men den konfliktens lösning borde ligga på nivån ovanför!! Jag hade ju inte bett om att få dessa uppgifter, mina chefer var ju glada o tacksamma över att jag presterade både egna resultat samtidigt som jag peppade min grupp till att nå sina mål...
Så en av mina medarbetare bestämde sig för att hon ville ha mitt jobb och drog sig inte för att kliva över lik - dvs mitt - för att komma dit!! Hon fick så klart med sig några i en missnöjesgrupp.....inom försäljning finns det många missnöjda!! För man söker sig ju till den branschen för att man har ett sug efter pengar...inte för att man vill förändra världen...

I min värld så står man upp för oförrätter!! Man tar ställning för den utsatta människan!! Man flyter inte med strömmen!! Man agerar!!!
Ibland kan det räcka med att man är tyst....men ibland måste man säga ifrån....jag tänker inte säga till dig hur DU bör agera, men om det bränner inom dig, om hjärtat dunkar o du känner att du inte kan eller bör vara tyst...så var inte tyst!!! Engagera dig!! Gör något!!! Krama om!! Tala om var du står!! För i de flesta fall där någon blir nedtryckt, trampad på osv så finns det någon som säger: jag begär inte att du ska ta ställning!! Jag begär inte att du ska välja sida...men hallå!!!! Ibland måste man välja sida!!! Man måste säga: det här är fel!!! Jag kan inte stå vid sidan o hålla käft!!! Jag måste säga/visa vad jag tycker!!! Så gör det!!! Ta ställning!!! Reagera!!! Visa vem du är!!!
Avslutar som igår: Kärlek. kärlek och åter kärlek är det enda som kan rädda oss!! Agera utifrån hur DU vill bli behandlad!! Inte utifrån vad någon annan tycker...
Love and Respect!!!

Japp!!! Så är det!!! Man kan inte kräva respekt!!! Men när respekt är förtjänad så föder det lojalitet!!!
Och de människor som jag respekterar de står jag tätt intill!! Jag önskar att jag varit lika stark DÅ som jag är NU...men livet är som det är och Nu är Nu och Då är Då....

Tankar som snurrar i mitt huvud just nu är tankar på hurdana vi är innerst inne...när ingen annan ser...vem är du/jag innerst inne...
Det är ingen lätt fråga att svara på , eller så är det just det det är!!! Lätt! Jag är ju den jag är!! Jag står för det jag tror på!! Hmmm
Men - handen på hjärtat nu - är det så enkelt???
Tänk dig följande scenario: du är en vanlig tysk kvinna i 1930-talets Berlin, judehatet eskalerar, du har just träffat mannen - eller kvinnan - i ditt liv, problemet är bara att den ditt hjärta har valt är jude....vem är du då!!?? Är du den du vill vara eller viker du dig för makten?? Fegar du ur.... Sviker du dina ideal.... Faller du för grupptrycket...
Det är inte alltid så lätt!!!
Just nu brottas jag med frågor som just handlar om etik o moral...ska jag välja den enkla vägen o strunta i att fel begåtts/begås, ska jag svika mitt sanna jag för att det är enklare på kort sikt att välja en annan väg....
Jag tror, att om jag ska kunna leva med mig själv (och jag räknar med att jag har rätt många år kvar att leva) så måste jag vara sann mot det som är mitt sanna jag!! Mitt innersta!!
Flummigt??? Nej!!!
Oavsett ideal, religion, filosofi mm så har vi väl alla något som vi vet är vårt innersta, vårt sanna jag, kärnan av MIG!!
Så!!! Nu är jag en tysk kvinna som blivit kär i en person av fel ursprung, fel ras, fel religion osv...ska jag foga mig...ska jag lägga ner mig själv...ska jag offra kärleken för grupptrycket....
Kärleken är ju rätt enkel egentligen...

Vi har ju en förmåga att krångla till det ibland....
Om jag har en hjärtefråga, något som berör mitt innersta, det där som definierar VEM jag ÄR!!! Då kompromissar jag ju inte!!! Eller hur!!
I min värld så står jag fast vid det som definierar mig!! Mitt JAG!!
Men när jag ser mig omkring o märker hur människor behandlar sina "vänner" så blir jag bestört...chockad....bedrövad...och helt vansinnigt ARG!! För mig är vänskap viktigt!!! Inget jag kastar över bord för att jag för stunden tror att jag ska tjäna på det...
Jag använder mig inte av mina vänner för att klättra uppåt, kliver inte över lik för att ta mig fram...och framför allt så söker jag inte vänskap för att jag ska kunna dra nytta av den!!!
Men just nu är jag så trött, så trött på falskhet, så trött på människor som manipulerar, vrider på sanningen, söker egen vinning genom att snacka skit....
Ska jag kunna leva med mig själv - och det MÅSTE jag ju - så kan jag ju inte ge avkall på mitt innersta...
Men den här världen är full av hycklare, som tror att vi andra vanliga inte ser vad de försöker göra....
Man vänder kappan efter vinden och JA jag kan förstå och identifiera mig med dem o varför de gör som de gör....men frågan är fortfarande: hur kan de - hur kan DU - leva med sig själv när du sviker dina ideal.....
T ex om jag är buddhist så strävar jag väl efter Nirvana, dvs jag försöker följa fem enkla moralregler: att inte skada eller döda, att inte stjäla, att inte vara otrogen, att inte ljuga och att inte använda droger....
Är jag kristen så bör jag ju följa Jesu enkla råd: älska din nästa så som dig själv, behandla andra som du själv vill bli behandlad...
Judendomen har 10 Guds Bud, Islam har fem pelare....humanismen bygger på den enskilda människans värde och vikten av bildning...de flesta trosinriktningar eller filosofier har ju något som är själva kärnan...
Nu känner jag att det flyter ut lite här....
Vad jag vill säga är att jag om o om igen blir väldigt väldigt besviken på människor som bekänner sig till en hög moral o etik men som när det kommer till kritan inte står för det de säger!!
Lite mer trovärdighet önskas!!!
De människor som däremot vinner mark är de som lever som de lär!!
Söndagsskolan lärde mig detta: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem!! Svårare än så är det inte, men heller inte enklare!!
Om vi alla kunde leva efter den Gyllene Regeln, som jag faktiskt tror de flesta kan ställa sig bakom oavsett religion eller filosofi, så skulle världen se annorlunda ut!!
Kärlek, kärlek och åter kärlek är det enda som kan rädda oss!!!

Så....
Vem är DU...vem är JAG när ingen ser på???

Behöver jag hävda mig för att ha ett värde??

Förra veckan hade jag några sköna tjejer...ok ok damer om det ska va så noga....på ost o vinkväll här.
Vi är alla hemmahörande inom hunderiet, vi tränar, tävlar och lever o andas hund!!! Det slog mig hur skönt o avslappnat det kan vara när ingen har ett behov av att hävda sig!!
Har tyvärr några vänner inom hunderiet som jag har svårt att slappna av tillsammans med, det är de som ständigt o jämt ska jämföra sig, tävla mot mig (eller nån annan) som alltid har ett behov av att skrika JAG JAG JAG och kolla MINA MINA MINA hundar.....
Jag blir så trött!!!
Inte för att det inte går bra för mig i träningen av mina hundar utan för att jag helt enkelt inte vare sig kan eller vill använda mina hundar för att hävda mig!!
Jag har ju min bakgrund inom försäljning och där går det ju på sätt o vis ut på att hävda sig och att VINNA VINNA VINNA

När jag gick min första kurs i tävlingslydnad hos Prickis (världens bästa o skönaste instruktör om du frågar mig) på BM:s Hundtjänst ( http://bmshundtjanst.se ) så var min intention bara att ha kul med min hund, Dixie, och när Prickis sa: och sen när ni tävlar....så skrattade jag bara o sa att nehej du vi ska aldrig tävla!!!! För jag var så anti det här med att tävla, jag tyckte det var att utnyttja min hund....
Och Prickis hon bara log.....
Men sen kom jag på att det där med o tävla faktiskt kunde va kul....ja ja jag KAN ändra mig....så jag bestämde mig för o testa för min egen skull!! Stämma av lite hur mycket vi kunde....
Det gick skitdåligt....första gången alltså....men skam den som ger sig, jag såg ju att min hund tyckte det var roligt!!! Så dagen efter tävlade vi igen.....gick bättre....vann hela tävlingen....
Men nu skulle ju inte det här bli en blogg där JAG hävdar mig....
Nej ser du!!! Jag tänker ALDRIG tävla för att hävda mig, mäta mig med någon annan, jag tävlar för att jag ser att hunden o jag mår bra av det!!! Om vi inte trivs så slutar vi!!
Tillbaka till ost o vinkvällen!!
Ja där satt vi fem kvinnor i olika åldrar och med helt olika raser, vi hade Bouvier, Schäfer, Jaktgolden, Västgötaspets och så Dvärgschnauzer....känner mig lite udda med mina små skägg i det sällskapet....men vet du!!! Jag gillar att vara udda!!!
Vi pratar, skrattar, delar erfarenheter och bara mår gott. Ingen slår sig för bröstet o berättar att de minsann vunnit både det ena o det andra utan vi bara mår gott tillsammans.

Är det så att vi definieras av våra framgångar?? Vi ÄR våra framgångar?? Nej jag tycker ju inte det!
Jag är ju jag oavsett!!
Jag har tyvärr inte alltid haft det självförtroendet som jag har idag! Jag var fruktansvärt blyg o försagd ända upp till 18-årsåldern - ja jag VET att det låter konstigt men det är sant!!
Jag tror det bottnar sig i min bakgrund, som ni kanske vet om ni läst tidigare blogginlägg, jag bodde ju i fosterhem tills jag var drygt tre år och då rycktes jag upp och flyttades utan förvarning till en ny familj.
Vad det resulterade i var att jag under min uppväxt blev en "snäll och duktig flicka" jag protesterade inte särskilt mycket utan jag var duktig o skötsam i skolan och presterade bra, men i vuxen ålder har jag ju kommit till insikt om att det så klart berodde på att jag trodde att om man var snäll o skötsam så får man stanna....jag tror att man blir antingen eller med den bakgrunden. Dvs antingen så blir jag snäll o skötsam eller så blir jag tvärtom för att testa hur mycket som ska till innan jag måste flytta igen...tyvärr tror jag att ju fler flyttar man måste genomleva som barn desto svårare blir man...men det är en helt annan blogg....
Ja ja jag var osäker och blyg som barn o tonåring och vågade aldrig hävda mig eller upphäva min röst o säga emot.
Det har gått över!!!

Frågan kvarstår!!!
Behöver jag hävda mig för att ha ett värde??
Det enkla svaret är NEJ!!
Det krångligare svaret är.....NEJ!!
NEJ jag är jag oavsett om jag vinner framgångar!! Oavsett om jag (eller min hund) vinner priser!! Oavsett om jag är världens mest framgångsrika...oavsett....oavsett....jag borde inte behöva mäta mig med andra för att ha ett värde!!
Jag är JAG oavsett!!
Gör det du och din omgivning mår bra av men inte för att hävda dig!! Du duger ju som du är!! Ingen av oss kan ju göra så mycket mer än att vara de vi är!! Vi kan jobba på att utvecklas men att ständigt berätta för omvärlden om hur duktiga vi är på olika områden blir i det långa loppet väldigt väldigt tröttsamt...

Jag tror att de människor som alltid har ett behov av att slå sig för bröstet o tala om hur duktiga de är egentligen har en väldigt väldigt dålig självkänsla....självkänsla o självförtroende är ju helt olika saker....jag kan ha ett gott självförtroende pga av att jag VET att jag är duktig inom ett visst område....men min dåliga självbild gör att jag måste berätta det om o om igen....så egentligen är det ju självbilden vi borde jobba på!! Eller hur!!! För om jag i själ o hjärta känner mig som att jag inte duger så är det ju det jag måste fronta och ta itu med istället för att visa upp en fasad en yta som verkar vara nåt annat....
Jag jobbar ständigt med det här för egen del, för jag har ju på äldre dagar lagt det där med att vara blyg o försagd åt sidan....men har jag egentligen fått en bättre självbild...eller har jag bara ett gott självförtroende....
Jag vill ju gärna tro att min självbild blivit bättre och att mitt självförtroende bottnar sig i det! Men helt säker kan jag ju inte vara...
Vad vill jag säga egentligen?? Jo detta: du blir inte en bättre människa för att du hävdar dig, var den du är!!! Våga lita på att du duger!!
Ingemar Stenmark är väl ett gott föredöme!!! Blygsam men framgångsrik! Det är inte fel att vara framgångsrik men folk har en tendens att tröttna på dem som skryter om det!!

I söndagsskolan fick jag lära mig nåt bra: DU ÄR DU OCH DU DUGER!!! Och detta:

Så låt ingen - inte ens jag med detta inlägg - trycka ner dig!! Du duger!! Du är bra!!!

En liten berättelse om mig

Jag har alltid känt mig stressad över tiden . Möjligheten att bli vad man vill , eller göra allt det man vill finns inte. Vi är begränsade . Det faktumet gör mig deprimerad , stundtals. Kanske de höga krav jag alltid har som utlöste sjukdomen , migränen.
Sista åren har jag varit riktigt dålig .
Det hände många svåra saker på kort tid . Min bror dog . Som jag visserligen inte växt upp med . Förr lämnades ofta handikappade barn bort . Han var autistisk och förståndshandikappad och som inte det räckte var hans hjärta dåligt.
Det var då migränen slog över.
Huvudvärken fanns alltid där. Den blev kronisk. Jag bar en krona med med små djävlar i som ofta satt och hacka i ögonen och huvudet. Frågan var hur ont jag hade. Som sämst var jag sängliggande och kräktes . Ibland gav det sig inte . Utan accelererade och jag fick hjälp med både sprutor och starka mediciner.
Bara dom allra närmsta förstod nog . Lite . Bara lite hur det är . Perioder ville jag dö .
För mitt liv gjorde jag inte orkade med människor mer än korta stunder. Svårt att koncentrera sig . Ingen tycker till slut om någon som upplevs asocial . Ingen frågar längre eftersom man oftast bokar av . Vilket skit haha. Vilket öde. Men min värld . Men bättre än cancer tänkte jag ofta.
Ja detta finns så mycket mer att prata om . Jag är expert på huvudvärk och vet säkert mer än somliga läkare . Jag mötte en läkare i september 2013 då jag blev tvungen till akutbesök igen med ambulans ner till USÖ och träffade en neurolog . Han sa jag kan hjälpa dig. Jag tänkte ,visst ( liar ) . Hur ? Jo , jag har en medicin sa han . Jag hatar mediciner sa jag . Jag testat så mycket alternativa saker från akupunktur , massage , avslappning ,olika mediciner..mm. Jag hade kommit så långt i min tanke att slutar inte detta djävulska så vill jag inte leva mer. Så jag började med medicinen. Nu har har jag bara tendenser till migrän som jag kallar det , kanske 3 ggr per mån . Men det ger sig efter ett par timmar .
Jag lever .
Jag lever .
Tjohoo.
Jag satt och halvsov förr , för liggläge gjorde huvudvärken värre.

Men nu ligger jag med kuddar och allt och gosar med ! Det känns som mitt liv börjat på nytt igen. Jag kan och orkar så mycket . Livet kan förändras . Det är därför jag vill ta vara på min tid . Vill hinna med och vill njuta . Jag har planer och börjar planera mer . Jag är tacksam för mycket .

När det är som mörkast så kan det vända. Mot alla odds.

Med kärlek / Rose

Ja men nu blev jag inspirerad!!!
Jag är ju rätt aktiv på Facebook...hmm...rätt...ja ja väldigt aktiv då...och det dyker ofta upp tävlingar av olika slag och jag deltar o deltar...oftast går det ut på att "gilla & dela" och ibland ska man skriva nåt eller räkna ut nåt...typ ålder, vikt osv men alltid - ALLTID - är det den som skapar tävlingen som oxå är den som skänker/betalar för priset som ska delas ut. Visst är det så att företag som skapar tävlingen räknar med att få nya kunder, Facebook handlar väl i grund o botten om att marknadsföra sig själv, sitt företag, sin rörelse, sin idé osv och jag ser ju absolut inget fel i det!!
När jag hade min sista valpkull - jag föder ju upp dvärgschnauzer i färgen svart/silver under kennelnamnet Toute Vitesse - så var jag väldigt flitig i att dela med mig av foton och statusuppdateringar både innan valpning och efter på fejan och när valparna föddes tog det endast tre (3!!!!) dagar innan alla var tingade, så säg inte att Facebook är ett svagt verktyg när det gäller marknadsföring!!

Jag bloggar ju t ex inte bara för min egen skull utan jag vill ju så klart ha läsare och då delar jag mina blogposts på Facebook så klart...
Men tillbaka till rubriken: Missunnsamhet!!!
Vad är det som händer med människor som deltar i olika tävlingar....hur kan man delta i en tävling och - hoppsan - inte vinna o sen börja klaga????
Damdadamdadam....jag går in på Ica....köper en trisslott....skrapar den....men!!!!! Jag vinner inte!!! Jaha....vad gör jag då....jag får nog börja klaga...jag börjar med att skriva till Svenska Spel och beklaga mig för jag skrapade faktiskt precis som man ska och min granne vann men inte jag...så nu måste jag faktiskt tala om för er att så här kan man inte behandla folk!!!
Hur många av er log lite smått åt det scenariot??? Mm jag med...ändå har folk mage att skriva kommentarer (inte särskilt trevliga sådana) i tävlingsarrangörernas loggar och beklaga sig över att de inte vann just den här tävlingen trots att de faktiskt svarade alldeles rätt...
Men hallå!!! Om det är fler som svarar rätt på en tävlingsfråga så får man ju antingen ha en utslagsfråga eller helt enkelt lotta mellan de som svarat korrekt!!!
Jag skulle väl aldrig drömma om att ge mig på företaget - som ju inte är en sak utan en person, med känslor!! - för att jag inte vann!!
Ja men säger du nu, du vinner ju så ofta olika tävlingar på Facebook så det är väl klart att DU inte klagar!! Hmm....nja så enkeltcär det inte förstår du!! Det handlar om hur vi ser på livet!! Är jag en person som lätt blir avundsjuk när jag ser andra personers framgångar...eller...blir jag glad för deras skull??
Jag blir GLAD!!! Jag har en väninna som med sin man vann två miljoner!!!! på nåt lotteri för några år sedan! Snacka om framgång!!! Ska jag då sluta umgås med henne för att jag missunnar henne detta? Nej!! Ska jag vara avundsjuk o fälla trista kommentarer i hennes närvaro (eller som det oftast blir i hennes frånvaro...för det är ju då vi är som modigast) NEJ!! Jag ska fortsätta vara den vän jag var innan för grunden för vår vänskap har ju inte ändrats!!
Så nästa gång du deltar i nån sorts tävling så tänk till lite!! Det är ju inte självklart att DU ska vinna men om du gör det så var glad!! Om du inte vinner så gratulera glatt den som vann för nästa gång kan det vara just DIN tur (om inte jag deltar vill säga...)
Missunnsamhet är inte en trevlig egenskap!!! Var inte missunnsam, gläds med dem som är glada, sörj med dem som är ledsna och klaga inte över att du hade otur...du har säkert tur på något annat område!!
Personligen så har jag uppenbarligen tur i BÅDE spel o kärlek!!

Nästa gång du deltar i en tävling på t ex Facebook och inte vinner så kan du väl skriva nåt uppmuntrande till den som arrangerade tävlingen och tacka för att det vill sprida glädje!!

Idag har jag rensat i mitt kryddskåp och hittade inte mindre än 17 burkar med kryddor där bäst-före-datum gått ut för läääänge sedan.
Självklart gör jag jämförelsen med hur det är i livet....finns det saker i mitt liv som jag behöver rensa bort? Japp!! Finns det människor i mitt liv som passerat bäst-före-datum? Hmm....ja....men....hur gör jag då utan att såra någon? Ja helt klart gör jag inte så här - som en numera före detta Facebook-vän gjorde - jag tar bort någon från min vänlista och när den personen upptäcker det och - som jag gjorde - frågar varför? Har jag gjort nåt fel... Personen svarade med följande: jag rensar lite i mina vänlistor då jag inte hinner vara på Facebook så mycket.... Ja det var ju en uppenbar lögn och svaret sårade mig faktiskt!!! Jag tar ju - som ni säkert vet vid det här laget - mycket hellre sanningen rakt av än en lögn i fin förpackning!!
Jag rensar också i mina vänlistor med jämna mellanrum, de som får gå direkt är människor som skriver förnedrande saker om t ex människor från andra länder, dvs rasistiska skämt o påståenden - såna människor går definitivt bort!! Människor som jag inser att jag inte har nåt samröre med annat än att vi nån gång långt tillbaka hade en gemensam nämnare men vi delar ingen historia, ja de går också oftast bort. Människor som är elaka o säger eller gör elaka saker mot mina vänner, ja de får ganska ofta stryka på foten de också....
Jösses tänker du nu.....kan den där bloggande människan ha några vänner alls kvar...jo då!! Men vet du vad!!! Om nån av dessa människor - som jag av den ena eller andra anledningen rensat bort - skulle fråga mig varför, då skulle jag svara ärligt!!!
Vad är man rädd för när man inte ens vågar stå för sin åsikt? Alla kan ju inte gilla alla...jag vet ju att jag retar upp en hel del människor, och det skäms jag inte för, men om man nu stör sig så mycket på en person så att man känner att den personen måste bort ur mitt synfält, ja då kan man väl ändå vara såpass ärlig så att man vågar erkänna varför??!!
Det "roliga" är att just den här f d vännen (definiera vän förresten) alltid framhåller att hen föraktar (mer eller mindre iaf) personer som inte vågar stå för sina åsikter utan s a s "gömmer sig bakom tangentbordet"...vem gömmer sig nu bakom tangentbordet?!
Att gömma sig bakom tangentbordet betyder ju oftast att man gör anonyma kommentarer i andras bloggar eller gästböcker, men jag tycker det ligger så mycket mer i det uttrycket.

Eftersom vi idag lever i en värld som i mångt o mycket består av surfande o chattande o kommunicerande via olika hemsidor, sökmotorer, sociala medier mm så gömmer vi oss ju allt som oftast bakom tangentbordet.
Och visst är det så att det är lättare att vara modig när vi inte står ansikte mot ansikte, MEN vi får ju inte glömma att det som skrivs faktiskt tar mycket hårdare än det som sägs!!
När vi möter någon IRL så är vi oftast försiktiga med att uttala kritik då vi inte vill såra, men så snart vi sätter oss vid datorn/paddan/mobilen så är det plötsligt OK att slå ner på andra! Hur kommer det sig? Jag tror att de flesta av oss tänker rätt kortsiktigt när vi skriver kommentarer o statusuppdateringar t ex på Facebook, vi tänker att ja kanske mån läser det här o om nån timme så syns det inte längre....men så fort något är skrivet här ute i cyberrymden så måste jag ju väga in alla!!! precis alla konsekvenser det kan föra med sig!! Jag har blivit smärtsamt medveten om det den sista tiden, inte så att jag inte står för det jag sagt/skrivit, men det har fört med sig just konsekvenser som jag inte kalkylerade med!
Och det är egentligen det här som jag vill belysa, se till att du när du skriver något där ute i rymden är beredd på följderna!! Har du räknat på kostnaden? Är du beredd på att det kanske finns folk som tar avstånd från dig pga att du kanske inte helt tänkt igenom alla aspekter på det du vill ha sagt, när man skriver något så förlorar man ju dessutom tonfall, betoning mm
Jag arbetade som telefonförsäljare i många år och sedan som coach/säljledare och när man ska sälja något i telefonen så måste man tänka på att man saknar kroppsspråket, ögonen mm och då måste man jobba med tonfall och betoning och inte bara läsa upp ett manuskript - som så många telefonförsäljare verkar göra (dessutom utan att andas)

Vi får helt enkelt inte glömma bort att våra ords betydelse både kan öka och minska beroende på hur/var de sägs/skrivs.
Det talade ordet är kraftfullt - MEN - jag tror att det skrivna ordet är ren o skär dynamit!!! Just för att det finns kvar, det etsar sig fast på ett helt annat sätt!!
Tillbaka till kryddorna och utrensningen...
Är det så att jag märker att jag har kryddor i mitt förråd som smakar o luktar konstigt så är det naturligt att jag rensar o slänger och ja, till viss del stämmer det med de människor jag omger mig med...
MEN!!! Tänk efter!! Kan det vara så att en del av de personer jag har i mitt liv är som ett gammalt fint årgångsvin, dvs det blir bara bättre med åren??!! Jag kanske ska låta det ligga till sig lite och inte ha så bråttom! Men om jag märker att det förgiftar omgivningen s a s så är det nog ändå bäst att rensa bort!! Men se till att ha "rena motiv" gör inte saker bara för att det är politiskt korrekt eller för att någon annan gör så...och det gäller väl egentligen allt här i livet! Hur många gånger har man inte brottats med uttrycket "ja men ALLA andra får ju/gör ju"
Är det ens relevant att som vuxen resonera så....jag bara frågar...
Var lite självkritisk och granska dina motiv!! Jag tänker ägna den här kvällen åt att inventera...ska jag kasta eller ska jag spara...

Och imorgon tar jag o åker in på Hindersmässan i Örebro o köper lite nya kryddor för nu är det ju nästan tomt i kryddskåpet!!! Rensa o fyll på!!

Just nu känner jag att jag lever i nån sorts vakuum...vad kan jag skriva....vad bör jag skriva...ska jag lägga ner...växla upp...öka....sluta...ja jösses vad många tankar som snurrar i mitt huvud...
Det sista året har inneburit så mycket smärta, så mycket förändring, så mycket vanmakt, så mycket glädje trots allt, så mycket....punkt!!

Det är lite så här jag känner mig....jag menar...hur farlig är jag på en skala egentligen...
Och frågan är VILL jag vara farlig?? Nja...det kanske jag inte vill, men jag vill provocera, jag vill få dig att tänka till, att omvärdera det som du sett som din absoluta sanning hittills...kan det vara så att det finns fler sanningar än just din...än min...va????
Jag tror att vi - om vi vågar - förändras och förändrar hela tiden, det som var min absoluta sanning för ett par år sedan är kanske inte det idag...det som var otroooooooooligt viktigt förr kanske kvittar nu...vi förändras....vi förändrar...vi står ju inte still...

Idag har vi börjat renovera det som ska bli vårt sovrum. Vi har under många många år flyttat runt sovrummet i vårt hus, och inte enbart pga att jag älskar att möblera om, utan för att vi behövt disponera rummen olika beroende på den situation vi levt i. En period hade vi fem barn som var här på helgerna, och då var vi ju tvungna att "tänka utanför ramarna" jag älskar uttrycket "think outside the Box" tack Marie Caztis för att du påminde mig om det http://mariecaztis.blogg.se

Vi är ju välsignade med ett skapligt stort hus....sju rum o två kök....men på bottenvåningen har vi gjort i ordning ett litet vandrarhem så det räknas ju inte...på övervåningen huserar just nu mannen min och jag tillsammans med våra tre hundar i fyra rum o kök, men som sagt vi har bytt sovrum ett antal gånger beroende på omständigheterna,men vi har aldrig renoverat och nu är det dags!!! Kände att vi behövde prioritera OSS nu!!! Så nu rustas det!!! Väggarna ska målas i grått, em mörkgrå fondvägg vid huvudändan av sängen och ljusgrått i övrigt, i kväll har jag spraymålat en gammal spegelbyrå vit, tror det blir snyggt till det grå, funderar på om den svarta järnsängen ska få flytta upp igen....just nu har vi ingen sängram eller gavel...men jag vill verkligen få till sovrummet så det blir mysigt....

Vi har alldeles för länge satt alla andras behov före våra egna och jag tror faktiskt inte att det är bra...nu spelar jag absolut inte martyr för de val o prioriteringar vi gjort under åren har vi gjort medvetet och genomtänkt!! Vi är inte offer!!!! Vi har inte hamnat i skymundan men vi har valt att leva på ett - för några - ovanligt sätt. Genom åren har hittills nio barn/ungdomar passerat i vårt hem på hel eller deltid och vi har älskat varje minut även när det har varit tufft o jobbigt!! Det är ju så här vi valt att leva våra liv...VALT!!!! Inte blivit påtvingade!!
Känner att det blir nog ingen röd tråd i det här blogginlägget men men ni får ta mig som jag är...eller låta bli...

Det här ska nog bli min ledstjärna 2014!!! Var inte rädd för att misslyckas!! Att inte försöka är det du ska vara rädd för!!

Men å andra sidan är det inte lätt att vara människa så vad finns det att vara rädd för??
2014 ska jag ju gå min egen väg, älska mina medmänniskor, älska mig själv, drömma stort, leva i nuet, våga förändras, våga stå upp för orättvisor i vilken form de än visar sig, sluta vara rädd för vad alla andra ska tycka, behandla andra som jag själv vill bli behandlad...

Jag ska tänka mig för, tänka på vad det jag gör, säger, skriver får för konsekvenser, för ibland kan ett lite ord bli alldeles för stort...
Hoppas ni står ut med min pingponghjärna idag...det är verkligen inte lätt o hänga med i mina tankegångar ibland...inte ens för mig....
Jag ska försöka se skönheten i de små tingen, njuta av vardagen men fortsätta drömma!!

Vakuum kanske inte är så tokigt ändå!! Om jag fattat saken rätt så är det vakuum i en gammaldags glödlampa och den lyser ju i mörkret eller hur!! Jag hoppas kunna få inspirera och lysa upp!!
Kram på er