Vad är lycka egentligen???
Beror lycka på saker som är utanför min kontroll??
Är jag helt maktlös???
Kan JAG inte påverka??
Vem styr MIN lycka??

Jag anser att JAG har kontrollen över hur mitt liv blir/är!!! Ingen annan!!
Oavsett om jag väljer att tro på en högre makt så tror jag att JAG styr!!! Jag väljer!! Jag bestämmer!!

Lycka för mig handlar inte om att livet är tipp topp, allt flyter på, alla relationer är perfekta, pengarna räcker till mer än det nödvändigaste, mina vänner finns där för mig, jag känner att jag har ett syfte en uppgift osv osv

Nej lycka är faktiskt något jag kan välja oavsett!!!

Ja ja jag vet!!! Jag har lagt ut den här bilden förut men den talar ju till mig!
Jag tror inte att lycka finns i ett lösryckt eget sammanhang. Lycka är beroende av dig!! Lycka för dig är antagligen inte samma som för mig!!

Men kan jag alltid välja? Ibland kan ju livet kännas mörkt, hopplöst och alldeles nattsvart, kan jag verkligen välja då?? Nej kanske inte i det skedet, men vi kan träna oss i att påverka vårt sätt att tackla mörka situationer. Och den träningen måste så klart göras när det inte är kris!!

När jag tränar mina hundar så gör jag det i en positiv anda, jag förstärker det som är rätt, ibland ignorerar jag det som är fel o ibland korrigerar jag felen, men träningen sker alltid i glada former, aldrig när jag är på dåligt humör. Samma borde väl gälla när jag tränar mig själv? Vadå träna mig själv?? Jo, jag tror att vi dagligen möter situationer, utmaningar, glädjeämnen, motgångar där jag kan göra ett aktivt val. Ju fler positiva, goda val jag gör påverkar hur jag tänker i de svåra djupa kriserna.

Som ni väl vet vid det här laget så har vi den här sommaren drabbats av en sorg pga ett svek av en närstående. Personer som vi haft nära nära försvann ur våra liv pga någon annans val. I den akuta krisen, när chocken lamslog oss så hjälpte det inte att försöka tänka positivt, det gick inte att tänka alls!! Och så är det ju oftast när något drabbar oss, tankeapparaten funkar ju inte!!
Jaha men vad ska jag göra då??
Gör ingenting!! Vänta!! Andas! Hitta någon att luta dig mot!!
Sen!! När chocken, ilskan, förtvivlan...lagt sig det är DÅ du märker om du tränat!!
Jösses, nu känner jag att jag fladdrar iväg, men vad jag vill försöka få fram är detta: när du vill förändra något negativt, ett negativt tänkande, en dålig vana eller liknande så ska du träna när livet är på topp!! Inte i kris!! Ju mer jag lär mig att se saker ur ett annat perspektiv desto lättare blir det att ta fram positiva tankar när jag hamnar i kris.

Inser att jag nu kan upplevas som glättig o full med floskler, klichéer men så är jag inte, det är inte så jag menar!
Livet har kriser!! Livet går upp o ner!! Allt är inte en dans på rosor!! Livet suger ibland! Ibland mer än annars!!
Men om jag inte övar upp bra tankar när livet är bra, hur ska jag då kunna hitta min inre styrka när det krisar? Jag tror att vi alla har resurser att ta till, ibland blir vi tvungna att tackla svårigheter vi inte kunnat förutse. Sjukdomar drabbar oss eller våra kära och saker händer som inte vi kan kontrollera, men jag är ändå av den uppfattningen att jag kan styra HUR jag tacklar motgångarna!

Lycka??? Finns det?? Eller???

Fick lite reaktioner på det där med hat som jag skrev om häromdagen.
Nu är det ju inte så att jag tycker att man ska gå omkring o hata sina medmänniskor, men ibland är det så att man drabbas av just den känslan, det viktiga är ju vad vi gör av det, hur hanterar vi känslor som är lite "tabu" kan vi släppa och gå vidare eller låter vi det bli till självömkan, bitterhet osv som vi kan vältra oss i??

Det är inte lätt att släppa o gå vidare, men jag tror att vi måste för att överleva!!
Tänk efter!! Den värld vi lever i har definitivt mycket hat i sig och hur ser den ut?? Krig, kaos, förföljelse, mobbing, självmord, kärlekslöshet osv osv
Är det den världen vi vill ha?? Den vi vill att våra barn ska växa upp i och ta till sig??
NEJ!!! Jag tror att det samstämmiga, enhälliga svaret blir ett rungande NEJ!
Var ska vi börja då??
Hos mig själv så klart!!!
Michael Jackson har en låt som jag spelar med jämna mellanrum, Man in the Mirror,
http://m.youtube.com/watch?v=PivWY9wn5ps
Vet inte om det funkar att länka så här via iPad men jag testar,är länken inte klickbar får du väl skriva in den manuellt...
Vi kan ju inte förändra något alls om vi inte börjar med oss själva!

Så, ta en titt i spegeln, fundera över hur du är, vad kan du göra, vad kan JAG göra för att vi ska få en värld som går att leva i, som består!!

Funderar lite över det där med hat...

Ja men om vi ska vara ärliga (och det tycker jag man ska, JAG ska i alla fall) så är det ju så är det känns gentemot vissa människor...är det kanske så att de vi älskat och som svikit oss på ett ofattbart, oförklarligt sätt är de människor som väcker starkast känslor hos oss...kärlek och hat...är de så långt ifrån varandra egentligen....kanske inte....
Mm är det OK att hata någon??? Jag vet inte....jag vet bara att jag ibland gör det....kan inte komma undan den känslan...känslan som dyker upp när jag funderar över SVEKET!!! Hur kan en människa vända så tvärt, ena stunden säga: jag älskar dig!! för att i nästa minut genomföra en handling som så totalt motsäger det...är det mig det är fel på då??
Nej, vet du, jag tror faktiskt inte det, inte i det här fallet i alla fall.
Man kan inte säga en sak o sen göra tvärtom, det blir ju som någon sagt (skrivit) JAG HÖR INTE VAD DU SÄGER FÖR DET DU GÖR ÖVERRÖSTAR DINA ORD!!

Och det är då det känns så här.....
Men jag tänker inte låta det stanna där, hatet jag känner kommer INTE att få blomma ut i bitterhet!!
DÄR är pudelns kärna!!!
Hat - måste vi få känna ibland, för människor sårar oss, gör idiotiska saker mot oss MEN!! vi måste gå vidare, hatet får inte gro till bitterhet för bitterhet tär på dig som människa och den enda som drabbas av det är DU!!

Hata om du känner att du behöver det, men släpp det sen o gå vidare!!!
Gör som min hanhund Dennis: pissa på det o gå vidare!!
Vänd dig inte om gå bara vidare!!
Förlåt!! Inte för att personen förtjänar det utan för att du behöver förlåta för att bli fri!! Det är nog det svåraste, men oxå det viktigaste! Förlåtelse - i min värld - handlar aldrig om att säga att det du gjorde mot mig var OK, utan om att säga: jag förlåter dig och går vidare, det du gjorde var fel och kan vi inte komma framtill en lösning tillsammans så går vi vidare åt varsitt håll!

Igår var jag en sväng till en god vän (Doris nya matte) och vi satt o pratade lite över en kopp kaffe, i vårt samtal som hoppade hit o dit (som vanligt alltså) så kom jag till insikt (heter det så??) om mig själv på ett område som jag inte hade en aning om....jösses...känner mig förvirrad rent språkligt ikväll...skyller på lakritsen som jag fick från Vardagslyx i Kumla...har du inte hittat den butiken så se till o göra det, finns på Facebook oxå!!
Ja ja i alla fall...vi pratade hit o dit (ja det skrev jag visst förut) o kom in på en bekant som jag tycker jag har problem med, hon undviker mig, hälsar motvilligt och undviker mig helst, det är MIN uppfattning, men så sa min väninna: men du...jag vet att hon är osäker på dig, hon vet inte var hon har dig....meeen sa jag, jag känner ju så inför henne....
Lite mer prat hit o dit....o så slog det mig!!! Det måste vara nåt jag signalerar när jag känner mig osäker på en person, för jag fick exakt den kommentaren från en "gammal" mycket kär väninna för några veckor sedan, jag konfronterade henne för jag var arg över att hon inte hört av sig till mig i den kris vi gick i genom i somras, men... sa hon, jag är osäker på dig, vet inte om du vill ha kontakt med mig...

Insikten som igår drabbade mig var denna: är det så att vi - läs: jag - ibland, för att skydda oss sätter upp en mur av självsäkerhet, stolthet...så ingen ska se hur osäkra vi egentligen är??
Jag har bestämt mig för att söka upp den här personen som jag tänkt o även (tyvärr) uttalat negativa saker om för att reda ut vad som är vad o var vi står!!
Livet är alldeles för kort och viktigt för att tillåta "fnurror på tråden", brister i kommunikationen mm att stå som murar i relationer, sen kan det ju vara så att vissa relationer måste man lägga ner, men OM det är så att jag har människor i mitt nätverk som är viktiga så är det bäst att rensa o reda upp så de relationerna kan fungera.

Insikten jag gjorde var alltså dubbel:
dels att jag faktiskt ibland (eller ofta) sänder ut signaler om att hit!! meninte längre är du välkommen!! Och SÅ vill jag inte ha det!! Jag vill uppfattas som varm och inbjudande för det är sådan jag vill vara och hoppas att jag är, men tyvärr har även jag mina fel o brister (JOOOOO, jag lovar) men det är är nåt jag vill jobba på, jag vill inte stöta bort någon, visst vissa människor vill jag hålla på ett visst avstånd, men det är inte dessa människor jag pratar om här o nu!
Dessutom kom jag till insikt om att det är viktigt att lösa fnurror på tråden oavsett var du vill att relationen ska ta vägen, ibland får man helt enkelt acceptera att man får och ska avsluta relationer för att kunna gå vidare, men om det är så så vill i alla fall jag vara ärlig o reda ut saker o ting för att sedan kunna gå vidare rakryggad med självkänslan i behåll!!
Jag tror att jag i ett tidigare inlägg berört min syn på förlåtelse, hur viktigt det är att förlåta, det innebär inte att säga, jag förlåter dig och det är OK det du gör...utan, jag förlåter dig men det du gjort är fel och fortsätter du så kan vi inte fortsätta ha en relation, men genom att förlåta så sätter jag både den andre o mig själv fria!!

...är inte det lättaste!! Men livsviktigt!!
När jag var drygt tre år flyttade jag från min fosterfamilj till de som så småningom blev min mamma och min pappa på riktigt!!
Resan dit var inte enkel, snarare en kamp för o överleva. Jag trodde att min fosterfamilj var mina "riktiga" föräldrar och ingen förklarade för mig att så var inte fallet, jag flyttades utan förberedelse - 60-talet in all its glory, man tyckte ju inte att det var nån mening med att tala med barn om livets mysterier och absolut inte informera om vad som väntade runt nästa hörn.
Ja ja men tillbaka till det där med att knyta an!!
Läste ikväll i pärmen om att vara familjehem om hur viktigt det är för barn att tidigt knyta an till omvårdnadspersonerna, det påverkar så oerhört mycket vad gäller att lägga grunden till kommande relationer, självkänsla, känslor mm
Men om man då på ett tidigt stadium tvingas flytta om och om igen??? Hur ska man då kunna knyta an??? Vem ska man knyta an till? Och framför allt VARFÖR ska man knyta an?? Om man nu ändå snart ska flytta igen???
Jag gråter i mitt hjärta för alla barn som blir rotlösa pga att vi i vuxenvärlden inte förmår tillgodose deras behov.
Lagstiftningen som ju ska värna om barnens rättigheter o behov är ju lika tandlös som en 90-årig gumma :-(
Vi måste helt enkelt engagera oss för BARNENS rättigheter o inte stirra oss blinda på vuxnas rättigheter!!!

Du kanske tycker att det just DU kan göra för ett barn är som en droppe i havet....men om du vänder på det o tänker på att havet - som ju är stoooooort - inte skulle finnas om inte det hade börjat med en endaste liten droppe!!!
EN droppe kan var det som avgör!!
Jag fyller t ex min kaffekopp ända upp tills det nästan svämmar över och då kan just EN droppe var det som avgör om jag kan dricka kaffet eller om jag måste hämta trasan o torka bordet!!

Kan man bry sig för mycket?? Vara för engagerad?? Nej jag tror inte det!! Jag tror det är just det som kallas KÄRLEK!! Tänk efter!! Hur var det när du blev förälskad första gången?? Var det för mycket?? Ja troligen... Var du för engagerad?? Jo...troligen det med... Men ändå är det den första förälskelsen som du minns, den som finns kvar i minnet, länge...länge!! Den första förälskelsen kanske inte mynnade ut i sann varaktig kärlek, men den var en bra start! Du lärde dig något, kanske blev du bränd o försiktig inför framtida förälskelser, men ändå längtar du tillbaka till just den där känslan av att vara förälskad, vara älskad, vara behövd....

Knyta an!!!
Jag för min del vill vara just en droppe i havet!! Kanske är det just den är droppen som gör skillnad!!
Våga!! Ge dig ut!!! Ta risker!! Möt någon annans behov!! Gör skillnad!!

Var en droppe!!!!

Jag är så glad över de vänner jag har i mitt liv, och då menar jag inte de som säger: hej hej hur äääääär det...å så får man en snabb kram o så är de borta igen...inte heller de som möter mig med orden: heeeej, hur äääääär det...men...just ja...det behöver jag ju inte fråga för jag ser dig ju på Facebook!!! Då säger jag bara!!!! Men!!!!!!! Jösses!!!!
Vad är vänskap för dig??? För mig handlar det INTE om att jag kan se vad du har för dig på Facebook, för där är det inte många som visar sitt verkliga jag!!! Vänskap för mig handlar om att finnas där i medgång OCH i motgång!!! Det är ju inte så svårt att vara vän i medgång....men när det stormar, när folk snackat skit om din vän, när det inte går riktigt som du vill.....vem finns där för dig då???

När jag var i tjugoårsåldern så hade jag sisådär 50-100 vänner....eller hade jag det???
Nu, i mogen ålder (ha ha ha) så ser jag ju att, NEJ jag hade inte så många VÄNNER, jag hade väldigt många i min bekantskapskrets men vänner??? Nej!!! Så många vänner hade jag inte, och jag hade inte heller fattat vitsen med att ha just VÄNNER!!!
Ta o fundera lite på det därmed vänskap!!! Vad är vänskap för dig?? Är det den där klappen på axeln du får o kommentaren "bra jobbat" eller det där leendet du möter i hissen upp till jobbet....eller är det stunden när du sitter med XX och ni gråter ihop, ni kramas, ni skrattar, ni delar livet på gott och på ont, dvs både när det går upp och när det går ner....

Så är det för mig!! Vänskap är inte något jag tar lätt på. Det har livet lärt mig!!! Livet har lärt mig det på det hårda sättet...fast det låter bättre på utrikiska....I've learned it the hard way!!!
Jag har öppnat upp för och släppt in människor i mina innersta rum som sedan visade sig INTE vara vänner utan bara nyfikna, och nyfikna utan genuint, äkta intresse, de kommer inte in i mitt innersta liv längre!!

Det är så lätt att vi, nu i Facebook-åldern, tror att vi har en massa VÄNNER, är det egentligen är en massa BEKANTA vi har!!!
Ta dig en funderare över vilka du har i ditt liv som verkligen, VERKLIGEN!! är dina vänner, och var sedan väldigt, väldigt rädd m dessa vänner!!
Kram på er och var - som sagt - rädda om er!! Det är inte fult eller ens fel att sätta ner foten o säga nej ibland!!

Kommer ni ihåg sketchen med Magnus & Brasse? Där Brasse skulle lära sig spela instrument med hjälp av färger....det var ju bara det att han var färgblind.....grå grå grå grå....det blir rätt entonigt då....
Det får mig att tänka på en del bloggar o inlägg på Facebook, fast där är det väl så att det är mera rosenrött, rosenrött, rosenrött.....men fortfarande väldigt, väldigt entonigt och enformigt och trist och alldeles fruktansvärt tråkigt!!!!
Om du inte har fattat det än så är det så att jag är alldeles fantastiskt förtjust i mångfald, i livets ups & downs, för det går upp och det går ner och det går runt en liten stund.....
Det jag funderar på är om de personer, som så ivrigt försöker att få mig o andra att tro att de lever det perfekta, harmoniska livet, själva tror på sina ord??? Jag gör det INTE!!!

Så här är det!!!! Ja i alla fall enligt mig!! Och!!! Surprise!!! Jag kan ha fel!!! Jo!! Faktiskt!!! Otroligt!! Jag vet, men ändå....jag är inte fullkomlig!!! Men schh säg inget till min man för han vet inte det!!
Men tillbaka till det jag vill försöka säga!
Livet är inte rätlinjigt, inte enkelspårigt, inte alltid harmoniskt, inte alltid fullkomligt fantastiskt!! Så varför försöka luras?? Ja jag vet inte, för det som fascinerar mig med livet är just att jag aldrig riktigt kan veta vad som väntar runt nästa hörn. Hur ska jag kunna uppskatta ljuset om det aldrig är mörkt??

Jag skulle vilja att du tänker till lite innan du delar en status eller blogg eller twittrar nästa gång. Var sann!! Var ärlig!! Våga visa vem du är just för stunden o våga visa även dina "mörkare" sidor!! Jag tror inte att dina vänner tycker mindre om dig för det, snarare tvärtom!!

Lev livet så som det är!!! Våga!! Satsa!! Leeeeeeeeeeev!!! Du är värd både ups & downs! Och du är värd att bli älskad, omtyckt även när du spelar: grå grå grå....för rätt som det är så vänder det o blir rosa rosa rosa grönt blått rött svart vitt lila......

Tror att jag en dag snart kanske måste ta bladet från munnen.....men ännu vet jag inte hur jag ska kunna skriva om det värsta sveket nånsin....hur jag ska överleva att visa...hur jag ska överleva PUNKT!!
Idag är en sån där dag då tankarna snurrat, och jag har kommit fram till att det är OK att ha såna dagar!! Det är OK att visa verkligheten sån som den är!! Det är OK att vara svag!!
För om det INTE vore OK så vet jag inte alls hur jag ska leva...men jag lever!! Jag är glad (ibland...faktiskt rätt ofta) jag är även ledsen o bedrövad men nånstans så vet jag att det ändå kommer att bli OK

Men just idag så är det mest så här det känns....

Men nu överdriver jag....jag har väldigt många runt mig som jag vet - ja!! Jag VET!! - att de aldrig, ALDRIG, nånsin skulle ljuga för mig!! Och det är jag så tacksam för, för om det är nåt jag är allergisk mot så är det lögner i vilken form det än vara må!!!
Jag är ävem....

Japp!! Så är det!! Nu vet jag att det ju finns några som tycker att jag är en...och jaha!! Ja ja vad kan jag göra åt det då?? Jag tänker fortsätta vara mig själv, rak o ärlig o kompromisslös!! Så är det bara! Take it or leave it!!

Till er som vill ha en så skickar jag en eller kanske flera....