Ja, jag har en tendens att återkomma till samma ämne...
Vad är SANNING och vad är LÖGN!!!
En sak är säker...möter du nån som sänker rösten, viskar, smyger...samtidigt som de säger: men du...berätta nu...vad händer...
SANNING tål ALLTID att sägas högt! OFFENTLIGT!!
LÖGN tål inte ljuset som faller offentligt...tål inte granskning...tål inte att sägas utanför stängda dörrar!!

Sanningen behöver inte memoreras!!! Sanningen tål granskning, tål offentlighetens ljus....medan lögnen måste memoreras och gömmas, viskas, smygas med!!
DÄR har du en nyckel till hur du ska veta!!
Personligen så har jag tröttnat på människor som har ett behov av att upprätthålla en fasad, en yta, ett ansikte utåt...när man bakom stängda dörrar säger nåt helt annat, agerar helt annorlunda, ÄR någon helt annan!!
Människor som kommer och viskar...antyder....pekar finger...utan att ha nåt o komma med utom just att de pekar finger...de går bort!!
Jag rensar just nu!!
Jag rensar bort sånt/såna ur mitt liv som inte vågar stå för sina åsikter, inte vågar stå för vilka de är....
Vissa människor gör det ont att rensa bort...för nån stans har vi ju en historia, något som fört oss samman...men om NUET sårar, krossar, förstör, slingrar sig fram som en orm...mm Om NUET gör att jag går under...då måste jag ta itu med det...
Men bara för att jag gör det så vill jag inte mötas av kommentaren som min älskade man fick, när han nyligen lämnade ett sammanhang han varit med i, hmm inte "bara" varit med i utan verkligen trivts i, men nu, när lögnerna eskalerar så kan han inte tiga, kan inte dela gemenskapen längre...kommentaren han fick av en "god" vän var: jaha!! Men vi kommer väl inte direkt SAKNA varandra va???
Hmm...det är som att säga till någon som efter trettio års äktenskap upptäcker att äktenskapet är byggt på en lögn...att äktenskapet i grund är en lögn...att säga så till den som under lång tid givit sig till en gemenskap...ja man kunde lika gärna delat ut en rak höger...knäat upp i skrevet...gett en dansk skalle...det hade gjort lika ont!!!
Tror du!!! Tror ni!! Att man lämnar ett sammanhang man varit hängiven SÅ LÄTTVINDIGT??? Utan att känna sorg!!!?? NEJ!!! Men när man upptäcker att det bakom stängda dörrar sker något helt annat än det som stolt visas upp utåt....då måste man!!! Om man har någon integritet så måste man!!
Nu vet jag att jag kommer att få starka reaktioner...MEN DET HÄR ÄR MIN BILD AV SANNINGEN!! INGET ANNAT!! MIN bild!!! Jag kan ju inte ge nåt annat!!! Den som slingrar sig fram o säger att den står för den faktiska sanningen...den tror jag inte ett ögonblick på!!

Hmm...det kan låta hårt...och nja....jag vet inte...för innerst inne vill jag tro att alla kan ändra sig...alla förtjänar en andra chans....men en femte...sjätte...trettonde....hur många gånger ska man ge en "andra" chans?? Tills den tar tar den.....eller....