...känner du igen dig?? Blev livet så som du tänkt dig...så som du önskat...drömt...hoppats..planerat för...blev det så??
Ja jag vet att mitt liv inte blev så...
Varför?
Ja...jag och mannen min satsade all vår tid, energi, resurser...precis ALLT för att ta hand om ett trasigt barn...bara för att när hon blev vuxen så skulle hon vända kärlek till likgiltighet, .... och NEJ!! Vi hatar inte och är inte likgiltiga!!!!! Men det är svårt att älska när man kastats på soptippen...
Vi har verkligen givit ALLT!! Och jag vet!!! Jag VET!!! Nu har det gått mer än ett år sedan hon och barnen lämnade oss för vad vi tror är sista gången...det känns inte som om hon kommer att komma tillbaka denna gång...och mitt hjärta blöder fortfarande...men jag är maktlös...kan inget göra...och med jämna mellanrum så drabbar sorgen mig...
Sorgen över att de inte finns i våra liv...
Sorgen över att medan de fanns så orkade vi inte ta itu med barnlösheten...dvs att kunna få egna, biologiska barn...och NEJ!! Biologiska barn är inte viktigare...men vi hade nog ändå önskat att vi hade orkat...med tanke på hur det blev...
Sorgen över att ha investerat allt...precis ALLT...i en relation som visade sig vara enkelriktad...
Enkelriktad kärlek gör ont!!!
Och här i bloggen kan jag skriva av mig....jag kan sätta ord på mina känslor...för det här är MIN blogg!! Här är mina ord lag!!

Idag satt jag på Stortorget i Örebro och avnjöt en Corona i väntan på mannen och då kom f d svärsonen cyklande förbi...först tänkte jag ropa: HEJ! Men så hejdade jag mig...jag hejdade mig för jag vet ju att även han är sviken...lurad...även om han i grunden är en av orsakerna till att det blev som det blev...för den kärleken som erbjöds av honom var ju inte kärlek...kärlek som kräver...som trycker ner...som slår...är inte kärlek...
Och då vandrar mina tankar till de människor jag lämnat i kyrkans värld...
Same...same...alltså...jag har lastat Islam för så mycket av det som hände med vår "dotter" och barnbarnen...men samma skit finns i all religion...och vet du...religion dödar!!!
Jag är - konstigt nog - fortfarande troende...dvs jag tror på en kärleksfull Gud, en Gud som ser och älskar...men när tron på Gud förvandlas till religion då backar jag!!! För mig är Gudstron en RELATION!!! Inte en massa krav...måsten...ritualer... Utan just en relation!!
Häromdagen satt jag i bilen o väntade på en vän och ut ur byggnaden som jag parkerat framför klev en man som jag förut vördat...hyllat...men som visat sig vara en helt annan...och precis som idag när jag såg "svärsonen" så blev reaktionen först att jag ville ropa HEJ...men...sen hejdade jag mig...MEN!! OM vi möts öga mot öga så hade jag självklart mött denna person, frimodigt, och sagt HEJ!!!
För vet du!!! Om...När...du möter mig så kommer jag att möta din blick...och se dig!!! Vill du inte möta min blick...se mig...så är det upp till dig!!!
Men aldrig....ALDRIG!!! Kommer jag att låta bli att hälsa om vi möts ansikte mot ansikte!!!!
Jag kanske inte aktivt söker att få kontakt, men om vi ser varandra...våra blickar möts så tänker jag säga HEJ!! För om jag i det läget vänder bort blicken...väljer att inte se...då är jag "ingen"!