Har du nån gång mött människor med storslagna visioner, människor som inte kan sluta prata om sina storslagna visioner....men det stannar lixom där...
Satt i ett skönt samtal med goda vänner idag o vi kom in på just det här med visioner och då slog det mig - verkligen slog mig - varför jag ibland blir trött o nedslagen när jag möter just den typen av människor som hela tiden ska prata om sina visioner vitt o brett.
Vet du varför?? Vill du veta??
Ja ja här kommer det oavsett om du vill eller inte (det är ju valfritt att läsa)
Jo dessa människor saknar oftast hjärtat i visionen, visionen drivs oftast av helt andra motiv, inte alltför sällan är det pengar som hägrar, snabba klipp osv, men vet du!!
Jag tror att en vision inte har någon bärighet om inte hjärtat finns med som drivkraft.

För något år sedan var vi i kontakt med en man som representerade ett vårdföretag, o de var på väg att söka vägar för att få familjer som kunde tänka sig att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Vi fångades - vid första anblicken - av engagemanget o visionen, men ju mer vi hörde o såg så insåg vi att drivkraften inte var engagemanget o hjärtat för barnen utan pengar!! Han gick runt i vårt hus o räknade sängar o man riktigt såg hur det "kachingade" i huvudet på honom o det klirrade i kassalådan....

Allt rann ut i sanden, men tanken väcktes hos oss om det kanske, kanske, ändå var dags för oss att återigen gå in i det vi brinner för, nämligen att få finnas för barn som av en eller annan anledning inte kan bo i den biologiska familjen.

De här orden hittade jag på webben och visst är det så, livet består av en rad delar, där vi för att få det att fungera inte kan välja bort den ena eller andra delen.
Tillbaka till det där med visionen då.
Dröm stort! Visionera! Fantisera! Gör upp planer!! Men se till att du vet varför!! Vad är det som driver dig? Människor med dolda motiv kommer förr eller senare att avslöjas, men de som följer sitt hjärta kommer långt!!

Kram på er!!

Jag är allergisk mot skitsnack o drar mig inte för o berätta om någon pratat illa om någon av mina vänner, jag drar mig inte heller för o sätta ner foten o säga: men sluta!! Det DÄR är skitsnack!!
Ibland blir det ju lite obekvämt men det är sånt man får ta om man vill vara rak o ärlig. Vet att folk ibland hajar till o frågar: men SA du verkligen sådär?? Jo jag gjorde ju det! O det har sitt pris att vara rak, märker det i ögonen på folk som mer än gärna snackar skit, de blir lite flackande o osäkra o vet lixom inte vad de ska säga när jag markerar att NEJ prata inte illa om MINA vänner! Jag vet ju att när jag lämnar rummet så är jag nästa samtalsämne, men det bjuder jag så gärna på!
De vänner som är riktiga vänner beter sig inte så!!

Hur kan jag veta vem som är min vän på riktigt o vem som inte är det??
Jag tror att man över lag ska akta sig för "vänner" som vill viska hemligheter i  örat o berätta om vem som sagt eller gjort vad, sådana vänner är oftast inte att lita på, de vänder s a s kappan efter vinden, nästa gång är det DU som är samtalsämnet för dagen...

Så min uppmaning idag blir: akta dig för människor som vill viska i ditt öra och håll dig till människor som sätter ner foten o inte tillåter skitsnack!!

Så är det!!

Hörde för nåt år sen om en som bloggade och det var en intressant blogg men det mest intressanta var - enligt mig - att orden inte var hennes, utan hon kopierade andras bloggar o satte sitt namn under...hur tänker man då undrar jag i alla fall...
Om jag nu absolut måste blogga så beror det förhoppningsvis på att JAG har något jag vill säga, om jag hittar ett citat som jag tycker är tänkvärt så kan jag ju lägga ut det men då får jag ju ange att just dessa orden är inte mina utan de är lånade!!
Personligen så tycker jag att de mest läsvärda bloggarna är de som vågar bjuda på sig själva, jag är totalt ointresserad av att följa modebloggar o liknande men som tur är så är vi ju olika och vet du!!! Det är OK att vara det!! Olika alltså!! Fram för mångfalden!! Fram för kreativiteten!! Fram för provokationer!!
När jag växte upp så kunde jag ibland bli galen på min pappa som allt som oftast slängde ut sig - i mitt tycke - befängda åsikter bara för att provocera. Som vuxen var det en av de saker jag alltid uppskattade med honom, han satt lixom inte fast i nåt tankemönster bara för att han var frikyrklig, han ville få igång det självständiga tänket o en diskussion, våra söndagsmiddagar var alltid fulla av sköna diskussioner o ibland var man tvungen att räcka upp handen för o få en syl i vädret. Jag tror att det är en av orsakerna till att jag inte bara sväljer saker som sägs från en talarstol, jag vill tänka själv!! En devis som sätter igång nåt i mig är denna: Att tänka fritt är stort, men att tänka rätt är större. (Tomas Thorild) Vad i hela friden menas?? Finns det ett rätt tänk?? Nja jag har svårt att förlika mig med den tanken faktiskt, men ändå...kan det ha varit så att han ville få oss att tänka till?? Jag vet inte, så mycket har jag inte grubblat över just detta så att jag har forskat, men en sak är jag säker på och det är att vi utvecklas när vi tänker självständigt!!

Inser mer o mer att jag har underbara vänner!!
Under sommaren har vi gått igenom en av våra värsta kriser, känner mig inte redo att riktigt dela det än men mina/våra nära o kära vet ju o har slutit upp runt mig/oss o bara funnits där när vi drabbats av ett av de värsta sveken man kan tänka sig. Ja ja jag vet att nu undrar du som inte är insatt, men det får du ta...eller sluta läsa!!
Vänner ha kommit o bara suttit vid min sida medan mannen var i Danmark (den resan behövde han o jag ville verkligen att han skulle åka fast det var jobbigt att bli själv hemma).
Vänner har fixat mat åt mig, för det orkade jag lixom inte med, kramats, bara varit och jag är så tacksam! Nu till helgen har jag bjudit in alla mina valpköpare till kennelträff o alla utom två kommer, även mormor Doris kommer att vara på plats, det ska ju bli så roligt men det är ju en massa jobb så klart, idag kom en väninna förbi som jag inte har träffat på långe och så erbjuder hon sig att baka både frallor t förmiddagsfikat o bullar till eftermiddagen o kommer med dem alldeles rykande färska på lördag!! Jag blir ju gråtfärdig!! Tack!!
Och mitt i allt detta har vi oxå bestämt oss för att inte stå still o trampa utan ta ett steg ut...o gå in som familjehem på heltid igen, trots att vi vet hur galet jobbigt det ofta är men vi vet ändå att det är dags!! Och då fick mannen ny energi o glädje och bara det är ju en gåva som jag njuter av!!
Har hittat en sida/app som heter Weheartit och jag blir glad ända in i hjärteroten över de bilder jag hittar där, så nu bjuder jag på några.
Men först vill jag uppmuntra dig till att våga ta steget!! Steget i riktning mot det där som du drömmer om i hemlighet, det där som ligger o bankar i hjärta, det där som du inte riktigt kan komma undan!! VÅGA!! GÅ!! AGERA!! Den som står still o väntar kommer ju ingen stans!!

Idag har varit en dag av glädje men oxå av tårar, jo man kan få tårar att rinna av olika anledningar.

Hade ett laddat möte på förmiddagen som jag inte kan skriva så mycket om mer än att tårarna rann lite här o där, av sorg o smärta, av glädje ja bara rann...

Det är så fantastiskt att möta människor på olika sätt och se hur man knyts ihop.

Har hittat en "nygammal" vän alldeles nyligen, vi har aldrig umgåtts men befunnit oss i samma sammanhang tidigare och nu har vi plötsligt knutits ihop genom att vi båda brinner för de trasiga barnen!!

Marie du är en sån härlig o genomärlig, varm människa så jag blir alldeles lycklig!! Bloggar gör hon oxå om vardagslivet och är inspirerande o läsvärd: http://mariecaztis.blogg.se/

Livet bjuder ju på överraskningar och som jag nämnt så har jag de senaste åren fått kontakt med min biologiska familj.

I helgen som gick var min bror Anders med fru Ingela här o hälsade på, vi har båda fått talets gåva (hi hi) och hade en alldeles underbart skön kväll i lördags med kräftor o annat gott o vi upptäckte plötsligt att, men hoppsan klockan är närmare två (på natten) och kanske ska man sova lite oxå...

Varför skriver jag om det här nu då? Jo jag tänker att du finns säkert nånstans som delar mina erfarenheter, jag har haft många separationer som barn och en del sitter som smärtsamma minnen, ibland gör det mer ont än annars att tänka bakåt o ibland klarar jag det galant.

Men låt inte dina smärtsamma minnen stå ivägen för framtiden!!

När jag de första gångerna mötte tanken på att lära känna min biologiska familj så tog det emot rejält, men jag ville ändå och idag är jag tacksam för att jag vågade och jag är tacksam för de som vågade ta kontakt med mig.

Livet berikar!! Livet gör ont!! Men livet är ändå fantastiskt och spännande!! 

Vad hände med att leva som man lär???

När jag läser statusar på Facebook o bloggar där folk håller upp en fin fasad o till varje pris vill få oss att tro att just deras liv är perfekt o problemfritt så undrar jag lite i vilket universum de befinner sig!!

Grejen med att leva livet här o nu är ju lixom att det går upp o ner, det viktiga är väl ändå HUR jag tacklar svårigheterna!! Jag kan välja bitterhet, det tror jag faktiskt att man kan välja eller välja bort, men ibland kan man helt enkelt inte välja glädje...MEN, jag kan ändå välja HUR jag tacklar livets med- och motgångar!! Hittade en tavla på Gotland som jag tycker sätter ord på hur jag tycker det är!

När jag var väldigt ung var jag med i ett sammanhang där vi var flera unga par som skulle dela med oss av våra erfarenheter till andra, då var det ett par som bergsäkert sa: Vi BRÅKAR ALDRIG!!! Och jag minns att jag tänkte: men jösses dom ljuger ju!!! Jag tror faktiskt inte att den perfekta helt gnisselfria relationen finns, vi är ju människor o vi har olika åsikter, syn på saker o ting osv.... Så NÅN gång blir det väl ändå krockar....men sen beror det ju på hur vi hanterar det!!

I år har mannen min o jag varit gifta i 32 år!!!! Livet har definitivt gått både upp och ner, men vi är lyckliga o trygga med varandra men det innebär INTE att vi aldrig bråkar utan vi löser det, kramas o går vidare!!!

Det är OK att ha olika åsikt, OK att ibland bli arg o upprörd, men jag tycker INTE det är OK att inte förlåta!!! Att förlåta innebär inte att säga: jag förlåter dig OCH det är OK att du fortsätter att göra det där som innebar att du behövde be om förlåtelse!! Att förlåta handlar - för mig - om att sätta den andre personen fri MEN att ändå sätta en gräns!! Ja, jag förlåter men gör inte om det!!!! Har i min närhet haft flera som levt i destruktiva förhållanden och jag vet att det då kan vara svårt att förlåta, men att förlåta innebär även att du sätter dig själv fri o kan gå vidare, inte tillbaka till det destruktiva förhållandet, men vidare!!Jag är väldigt glad över att i min närhet ha människor som klarat att förlåta mig för de fel jag begått mot dem, sen kan vi välja att fortsätta att ha en relation eller inte, ibland är det enda vettiga att gå vidare o lämna vissa relationer bakom sig!!

När jag var i 25-årsåldern fick jag ett brev från en präst som skrev att det fanns en ung man som söker efter sin syster och det visade sig att den systern var jag!! Han frågade om han fick lämna ut mina uppgifter - fint av honom tycker jag - och ja det fick han. Strax därefter träffade jag en av mina fyra biologiska syskon för första gången och det var en stark upplevelse. Jag var tyvärr inte redo för den relationen då utan det tog många år innan jag insåg att vi faktiskt delade något, varje gång vi träffades var det som om nån klubbade mig med en slägga o jag både mådde bra o dåligt. Idag har jag träffat alla mina syskon på min biologiska mammas sida, en del har jag en bra relation till o någon inte men det är inte mitt val att inte ha relationen.

Idag ska jag för andra gången träffa min bror Anders som kommer på besök med sin härliga fru Ingela, det ska bli så roligt, det går inte att komma ifrån att jag tycker det är häftigt att hitta likheter, jag som inte haft några blodsband runt mig eftersom vi inte fick några "egna" barn. Första gången vi sågs så sa jag plötsligt: ta av dig strumporna!!! Va???? Jo, ta av dig strumporna!! Och det visade sig att han hade precis likadana krökta tår som jag har!!! Häftig känsla o se att det inte bara är mina tår som är vanskapta!! Ha ha ha

Jaha - men för o knyta ihop det här nu så vill jag bara uppmuntra dig till att våga visa hur du mår, världen går inte under för att du nån gång erkänner att livet är pest o pina, jag vet att det blir bättre men just nu är det så det är!! Och när livet leker o allt är glatt o ljust så dela det oxå - men håll inte upp en fasad o tro att ingen ser bortom den!! Blunda inte för verkligheten!Idag mår jag jättebra, livet är fortfarande kaotiskt på vissa punkter men jag mår bra!!! Accepterar läget o går vidare med livet som hela tiden bjuder på nya överraskningar!!

Lev livet här o nu o håll inte upp en ytlig fasad för det mår ingen bra av!!

NU!!! Äntligen!!! Tar jag o startar den där bloggen jag hotat med....Carry On!!!

Så är det!! Fortsätt leva!! Fortsätt andas!! Fortsätt...vad det nu är du gör!!

För om vi står still så kommer vi ju INGENSTANS!!

Den här bloggen kommer att handla om LIVET!! Dvs livet som jag ser det!!

Jag har min bakgrund i frikyrkan av födsel o ohejdad vana...fast jag är typen som ifrågasätter saker o ting o vägrar att inrätta mig efter nån mall o vad andra tycker o tänker, så nån ohejdad vana handlar det ju inte om egentligen då jag har valt att inte vara aktiv längre. Oj oj nu kommer jag att få reaktioner....men det är ju det jag vill!! få folk att tänka till alltså!! Och vet du!! Jag älskar rättframhet o människor som vågar atå upp för det de tror på!! Jag tycker dessutom att en blogg ska vara läsvärd, jag bloggar även under http:// toute-vitesse.bloggplatsen.se där skriver jag främst om min uppfödning av Dvärgschnauzer men DET kommer inte vara ämnet här...inte heller vad jag åt till lunch...jösses kan man tänka sig nåt mer ointressant...ha ha ha sa hon som är en Facebook-nörd utan dess like och gärna lägger upp statusar som handlar om mat, dryck o annat trivialt, men se där har vi kanske olika åsikter!! Facebook får gärna vara ytligt o lättsamt medan jag tycker att bloggar gör man för att man vill föra fram nåt!!

Jag läser gärna Marie Caztis blogg http://mariecaztis.blogg.se/ och Maria Hallgrens blogg http://mobil.kaspelix.bloggplatsen.se/ för de väcker känslor o berör!!!

Livet är som det är, det går upp o ner o jag för min del väljer att INTE blunda för när det går ner, jag VÄLJER att leva livet som det är!!

Nyligen har jag fått mig en rejäl käftsmäll av en av mina närmaste i familjen, eller i den familj som jag skapat då jag inte haft förmånen att få egna biologiska barn, det ultimata sveket...återkommer nog om det längre fram....

Vem är jag då?

53 år, född i Gävle av en alldeles för ung mamma, lämnades till fosterhem o bodde i Södertälje tills jag var drygt tre år då kom min "nya" familj o hämtade mig...om nån förberett mig?? Nope!!! Så gjorde man inte på 60-talet, barn var inga man behövde informera o de förstod ju ändå inget....behöver jag säga att det blev en traumatisk flytt??!! Jo men det blev det, jag har överlevt, blivit sårad, blivit starkare o definitivt blivit en som värnar om de utsatta barnen!!! Jag växte upp i ett harmoniskt hem med två äldre syskon - även de adopterade - och hade en väldigt bra uppväxt med kärleksfulla föräldrar med ett stort socialt engagemang. Genom åren har jag fått kontakt med mina biologiska syskon, på mammas sida, och det har varit en riktig resa för mig som inte haft några blodsband omkring mig. Blodsband är starka!!! Men banden till mina syskon jag växt upp med är oxå starka!! Och vi delar ju en historia!!!

Mannen min - som jag träffade när jag var 19 o på den vägen är det - o jag har genom åren varit familjehem och kontaktfamilj åt....7 barn och i nuläget står vi inför att återigen ta emot två pojkar på heltid i vårt hem.

Barn o ungdomar som inte mår/har det bra av olika anledningar är det som ligger mig varmast om hjärtat!!

Det här får räcka för denna gång, men kom ihåg: DU duger gott som du är!!! Låt ingen trycka ner dig eller förringa det känner/står i o få dig att tro att det "bara" är att skaka av sig o gå vidare!!

Carry On!!!!