Senaste inläggen

Av Carry Jiewertz Larsson - 21 december 2014 18:36

...jo det blir visst jul i år oxå...
Förra årets Jul var ingen höjdare, vi hade trott att vi skulle få fira med dottern o barnbarnen men de hade ju gått under jorden...och även om vi fått kontakt strax innan jul så svävade vi ändå i ovisshet...pojkarna som vi tagit emot som familjehemsplacerade under hösten rycktes också undan...systersonen som endast blev 25 år begravdes på Lucia...ja 2013 var ett "crappy" år så vi bröt ihop o kom igen...reste oss förhoppningsfulla inför 2014...
Jaha...2014...nja...vi blev än en gång förda bakom ljuset....ibland undrar jag om vi är dumma i huvudet...lättlurade...men jag tror faktiskt inte det...jag tror att vi har stora generösa hjärtan som vill tro det bästa om människorna som omger oss!!
Men året som ligger bakom har faktiskt bjudit på mycket härligt också!!
Sommaren bjöd på ordentlig värme under mannens semester och vi åkte mycket motorcykel runt omkring i Närke, jag hann med det som är en av årets höjdpunkter nämligen läger hos http://bmshundtjanst.se "Prickis" det var fjärde året i rad som jag "semestrade" med att träna hund och OJ!!! Vad roligt vi har!! Tänk dig att gå upp o få sätta dig vid dukat bord till frukost och därefter träna hund med bästa instruktören/coachen/inspiratören och andra likasinnade....sen sitta ner till lunch som tillagats av någon annan och du behöver inte ens diska...efter lunch tränar man det man vill o framåt fyra-fem på eftermiddagen lutar vi oss tillbaka i en skön stol, eller tar ett dopp i poolen, ett glas vin...sitter o pratar med likasinnade...bara njuter...sen, förstår ni, så bjuds det middag o så kanske vi spelar kort (nej jag fuskar INTE i kortspel...hahahahaha) - det här pågår i fem dagar med goda vänner och det finns inget jag hellre prioriterar som semester för egen del!!
Sen var det ju så att Dixie parades i juli och sju små underverk föddes i slutet av september, alla friska och OJ OJ vilken bra kull det här blev...jag var lite smånervös i början eftersom i förra kullen (som föddes i maj 2013) var alla tingade bara efter några dagar....en kull med leverans i slutet av november är ju svårare...men när valparna var fyra veckor hade jag hunnit träffa alla blivande valpköpare och var nöjd. En tik var bestämd att bli kvar hos oss...lilla Svea!!
Samtidigt som valparna började flytta hemifrån blev det bestämt att Dennis skulle flytta till ett par i Odensbacken, han har verkligen lidit av löpen här hemma, har t o m lyckats genomföra parning trots att han är kastrerad...så jag har letat efter ett nytt hem, men inget har funkat...så ringde Anders o frågade om jag hade nån valp kvar....nej det hade jag ju inte...men sa han..jag är egentligen mest intresserad av peppar/salt o gärna en vuxen...du har ingen sån...TADAAAA!!!!! Dennis!!! De besökte oss...kärlek uppstod o så flyttade han...min prins...min älskade gråe pojke...så svårt men ändå så enkelt!! Han har fått det sååååååå mycket bättre!! De ringde idag o sa att allt går bra, han trivs, är kelig...gillar inte grannkatterna...men allt funkar!!! Så skönt!!

Nu går det här året mot sitt slut och vi ser fram mot nästa!!
Vi startar året med en tvådagarstävling i Lydnadsklass1 - Dixie o jag - hon har visserligen ett Lp1 men vi har aldrig startat i tvåan så nu kör vi en repetition för o komma igång igen, Dixie är en fantastisk hund som äääälskar att jobba...hon blir något övertänd o jag inser att de här tävlingarna bara kommer att vara för att komma igång...resultatmässigt blir det nog "så där" och NEJ!! Jag är inte negativ...bara realist...men skoj ska det bli att träna o så småningom även tävla i tvåan...
Britta o jag har anmält oss till en Aktiveringskurs och det ska bli skoj, Svea är ännu ett oskrivet blad...bara tolv veckor än...men jag ser ju kvalitéer hos henne: hon är totalt orädd, hon är väldigt framåt och nyfiken, hon har attityd och motor, är väldigt söt o har bra päls...ja där har jag fått en härlig hund att jobba med!!
Nu avslutar vi ned att önska er alla en riktigt God Jul!! Varva ner...stressa av...
Själva ska vi vara på Relaxen på Gustavsvik på Julafton, ligga i bubbelpoolen, basta, äta o dricka gott o bara njuta av varandra - mannen min o jag - o sen hem till hundarna o fortsätta njuta!!

Mer kärlek under 2015!!

ANNONS
Av Carry Jiewertz Larsson - 20 december 2014 20:54

...och redan nu gruvar jag mig för måndag...22 december...Marias födelsedag....och nej hon är ju inte död...men kunde på nåt sätt lika gärna vara det...
Första gången hon lämnade oss vet jag att jag sa: det hade varit "enklare" om hon dött...för då hade jag fått sörja....men hur sörjer man någon som valt att gå...får man sörja...
Ja jag vet faktiskt inte...jag vet bara att all kärlek vi gett...allt vi investerat - och NEJ det handlar inte om pengar utan vi har investerat våra liv...allt....ja...ALLT!! Känns på nåt sätt bortkastat!! Vi gav allt och - som det ser ut nu - fick inget!!
Jo!! Visst fick vi, under några underbara år så fick vi vara mamma o pappa till en - från början - liten tjej, hon växte och pga olika omständigheter så försvann hon ur våra liv....vi grät...vi grät...vi var arga...arga på soc som inte agerade....vi grät....och till slut så accepterade vi o gick vidare!! Inte enkelt....men vi var tvungna att gå vidare....så fick vi kontakt igen...motvilligt från början...för visst gjorde såren fortfarande ont...men på nåt sätt kände vi att vi ville fortsätta förmedla kärlek....ville o kunde ge mer kärlek...så vi fann varandra igen....och de små pojkarna föddes...2004, 2005 och 2007...vi fanns där...som mamma/pappa och som mormor/morfar...inga andra fanns ju...och åter igen höll vi ut våra hjärtan...bara för att åter bli krossade...trampade på...söndertrasade...
Men vi älskar fortfarande!! Så! På måndag fyller du år Maria och vi önskar att vi kunde finnas där för dig o barnen...men du har valt bort oss så vi säger GRATTIS och hoppas att du har kärleksfulla människor omkring dig ??

ANNONS
Av Carry Jiewertz Larsson - 13 december 2014 18:46

Hur är det? Lever du i harmoni?? Och nu vet jag några som höjer på ögonbrynen....vadå??!! Kom inte o säg att du ska välja glädje o allt det där.... He he NOPE!! Men för mig är det viktigt att vara i harmoni! Att faktiskt leva som jag lär!! Det skulle aldrig falla mig in att skriva vitt och brett om hur lycklig...glad...harmonisk mm jag är när människor runt omkring mig kan se att så inte är fallet!! Falskhet ingår inte i min värld!! Jag vill vara genomskinlig!! Dvs WYSIWYG!! Det du ser är det du får!! För att försöka se ut som nån jag inte är lönar sig inte!!
Att leva i harmoni innebär för mig att jag inte är i konflikt med mig själv...med mitt innersta!! Det som är JAG!! Att fladdra fram o tillbaka åsiktsmässigt existerar inte i min värld...för jag är den jag är och jag står för det jag säger...skriver....tycker osv

Om att gå vidare....jo...ibland måste vi gå vidare för att komma nån stans...men det viktiga är - för mig - att jag inte flyr...inte bara LÄMNAR nåt utan faktiskt går TILL något/någon annan!!
Om jag känner att jag har ett behov av förändring så granskar jag mig själv...jag vrider o vänder på allt...jag vänder på varje sten...ska jag gå vidare?? Är det värt det?? Blir svaret ett tveksamt nja...så bromsar jag...för om jag bara LÄMNAR utan att ha ett mål så blir jag snart vilsen igen!!
Och det här skriver jag enbart utifrån hur livet varit för mig!! Medan jag fortfarande jobbade - dvs innan jag rasade..brakade...inte orkade mer... - så hände det ju att jag attraherades av att byta jobb...i såna lägen gjorde jag det som jag, kanske fler, kallar Benjamin Franklin-beslut...
Jag tar fram ett par oskrivna pappersark och spaltar upp: vad är positivt i nuet...vad är negativt och vad blir bättre om jag förändrar/söker mig vidare och vad blir sämre..
Sen kan man jämföra!! Jämför vad som är på plus NU mot vad som blir bättre om...vad är på minus nu och vad som blir sämre...och så vad är på plus...vad blir sämre...vad är på minus...vad kan bli bättre...ja du fattar!!

Förändring måste leda till något bättre!! Och då pratar jag om förändring som jag kan kontrollera!!
Det finns ju i livet en hel del förändring som inte går att kontrollera men!!! Jag tror att vi oftast kan kontrollera hur vi hanterar det!!
Säg så här: jag är ute och går med mina hundar och från "ingenstans" dyker det upp en aggressiv hund som attackerar oss...jag kan inte vare sig förutse eller kontrollera det som sker...MEN jag kan kontrollera och styra över hur jag agerar efteråt!! Blir jag bitter..negativ...hatisk...för över mina negativa känslor på min hund...eller försöker jag SE situationen och anpassa mig o mitt beteende? Tar jag ut min frustration/ilska på de som finns i min närhet eller gör jag nåt konstruktivt? I den situationen kan t ex nåt konstruktivt vara att möta andra hundar...att låta den påhoppade hunden lära sig att det finns andra som är "snälla"... Ja ja nu blev det hunderi igen....jo...men det är ju konkret o går o "ta" på!!
Eller en när, kär dör...DET kan jag inte kontrollera (tyvärr) MEN!! Jag kan kontrollera vad JAG gör!! Till att börja med så kanske jag inte har någon kontroll alls...jag bara rycks med...trycks ned...sorgen övermannar mig...men...när det akuta skeendet gått över - och JA!! just det skeendet går över - så tror jag mig om att kunna ta kontroll...jag behöver inte vara som maskrosfröet i vinden...som blåser hit o dit...som inte kan kontrollera var det ska landa...JAG!! Kan ta kontrollen över MITT liv...mitt agerande...osv...
Under de två sista åren har "livet" inte varit snällt mot mannen min o mig...men...trots det måste vi gå vidare!! Det går ju inte att gräva ner sig i självömkan o bitterhet utan jag/vi måste lyfta blicken och gå vidare!! På riktigt!! Inte bara skriva - här i bloggen eller på Facebook - att jag/vi bältet glädje...är harmoniska...osv utan jag måste faktiskt AGERA!! Göra nåt åt situationen jag befinner mig i!! Ta itu med känslorna som finns...som hotar att kväva mig...jag MÅSTE GÅ VIDARE!!! Och hur mycket jag än skriver i min blogg...på fejan...osv att jag gått vidare...så betyder det INGENTING om jag inte kan visa att så är fallet!! Jag har ett val!!! Att gå vidare...eller stagnera!!!
En del verkar tro att just det här med att gå vidare handlar om att skriva vitt o brett om att NU har jag gått vidare..NU har jag fått RIKTIGA vänner....NU - ÄNTLIGEN - är jag lycklig eftersom jag lyckats dumpa de här människorna....
Ja det blev en rörig blogg...idag är det årsdagen av Magnus begravning och jag har varit i minneslunden och tänt ljus....tände även de ljus som slocknat....stod där med tårarna rinnande och var ändå GLAD!! Glad över att det finns kärlek...finns människor som gör avtryck på riktigt!! ÄKTA MÄNNISKOR!! ÄKTA KÄRLEK!! Inte den där sorten som far vind för våg...som aldrig riktigt landar...äkta kärlek lämnar avtryck!!!

Nja...att glömma vår bakgrund känns "så där" men att förlåta mig själv är viktigt...och att våga börja om är ju SUPERVIKTIGT!!!

Nu önskar jag er ett skönt avslut på 2014 och så ser vi framåt!!! UP UP AND AWAYYYYYY!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 12 december 2014 21:58

i morgon ska jag gå till Minneslunden och tända ett ljus och ta en stund för att tänka på min systerson Magnus som begravdes endast 25 år gammal för exakt ett år sedan!!! Och NEJ det är inte ett substitut...något jag gör för att döva ett dåligt samvete...inte alls något jag gör för att bevisa nåt....jag gör det för att jag vill!! För att jag älskar!!! Älskar!! Fortfarande!!
MEN!! Livet måste gå vidare!! Att fortsätta gräva ner sig leder ingenstans!! Jag sörjer!! Och visst sörjer vi på olika sätt...men vi måste nånstans inse att livet går vidare!! Livet går vidare för de som lever!!! Att gräva ner sig i sorgen hjälper ingen!! Sorgen finns....alltid!! Men jag...du...vi...måste gå vidare!! Faktiskt!!
Mark Levengood sa just i programmet Svenska Hjältar: att livet blir vad vi gör det till!! Och jag håller med!!! Sorgen måste så klart få ta plats....ta tid...men till slut måste vi se de som lever!! Se och bejaka livet!! Livet går vidare och det måste vi också göra!! Hur ont det än gör!!! Kärlek...smärta....sorg...förtvivlan...hopp....kär
lek...
Ja livet gör ont!! Livet kommer inte med något annat löfte än att det en gång ska ta slut!! Ibland tar det slut för tidigt och vi står där i chock...i förtvivlan...i vanmakt....vad gör vi nu???
Ja vad gör vi!!
Vi sörjer!!
Vi sörjer!! Vi sörjer!!
Vi reser oss och går vidare!!!
Men vi sörjer fortfarande....MEN!! Sorgen FÅR inte bli större än livet!! LIVET MÅSTE SEGRA!!
Lyft blicken!! Se dig omkring....se kärleken!! Våga!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 10 december 2014 19:07

  

  


Läste ett citat idag som verkligen tilltalade mig:

Ingenting är så perfekt så att det inte ens finns en spricka...och en spricka är ju allt som behövs!! En spricka behöver inte vara negativt!! En spricka i molnen betyder att solen letar sig igenom...
Ibland behöver vi ju inte särskilt mycket för att få HOPP!! HOPP om att det finns en framtid trots mörkret som omger oss...HOPP om att livet ändå är värt att leva...HOPP om att det finns medmänsklighet i en trångsynt värld...HOPP....
Att det finns människor som värnar mer om djuren än de människor som finns omkring oss gör mig faktiskt mörkrädd!! Hur kan man heja på SD och skriva hatiska inlägg om tiggares vara eller inte vara samtidigt som man lägger upp bilder, artiklar osv om djur som lider nöd??
Ja jag får inte ihop det!! Jag ÄLSKAR mina hundar!! På riktigt!! Men nånstans känner jag att vi måste börja SE våra medmänniskor!! JO!! Tiggaren....alkoholisten....den hemlöse sjavige mannen/kvinnan...knarkaren som flippat ur....den festkläder kvinnan som raglar omkring....vi måste SE dem!!! De finns här på riktigt!! Och att blunda o vägra hjälp är ingen lösning!! Läste om en präst som skrev att vi måste sluta ge tiggarna våra mynt....jaha...men då måste vi också erbjuda något annat!!! Vi måste SE verkligheten!! Och ta tag i den!! Så jag tömmer mina fickor i muggen hos tiggaren, det gör inte ont i min plånbok att göra det...kanske borde jag gå in och köpa lite mat till dem, det får bli nästa steg!! För om den här världen ska bli dräglig att leva i så måste vi böra SE varandra oavsett bakgrund, etnicitet, hudfärg, status osv...


jag avslutar dagens blogg med en text jag skrev i somras....osäker på om jag publicerat...men men...


Att lyfta blicken

Vi går här o sliter o släpar o undrar många gånger vad det ska tjäna till....
Ja vad ska det tjäna till egentligen?? Livet? Vad går det ut på? Tänk om vi alla föddes med en bruksanvisning, en manual...
Ja hm...i mitt fall hade det nog inte hjälpt då jag inte är särskilt bra på o läsa instruktionsboken...jag är mera sorten som prövar o lär mig under resans gång...men ibland förvånar jag mig själv - och mannen inte minst - genom att grundligt läsa handboken OCH göra som det står!!!
Vi har alla våra fel o brister, MEN vi ÄR inte våra fel o brister!!! Det är skillnad!!

Livet blir vad vi gör det till, och ingen annan än DU/JAG kan skriva manualen för hur livet ska levas!!
Så många det finns som vill banka in rätt o fel i dig...varför undrar jag....jo...om jag kan få dig att acceptera MIN sanning o göra den till DIN så har jag ju vunnit en seger...fått en allierad...men - fortfarande - VARFÖR är det så viktigt att känna att vi hör hemma i en grupp som tycker som jag?
Personligen så uppskattar jag mer o mer människor som inte delar mina värderingar, som inte tycker som jag för DÅ kan jag utvecklad!!

Vi behöver lyfta blicken från oss själva o se den större bilden!!
Jag kan välja att leva mitt liv som ett "offer", som någon som inte behöver ta ansvar...för jag är ju drabbad...
Du som läser min blogg vet att jag - om någon - skulle kunna agera så...nej nej jag vill på inget sätt förmedla att jag skulle vara ett offer, för oavsett vad vi mött i livet så har vi ändå ansvar för vårt eget liv!!!

”Du drunknar inte av att någon kastar dig i sjön, du drunknar bara om du inte tar dig upp igen.”

Jag har ansvar för MITT liv!!! Ingen annan!!

Jag tänker skriva min egen historia, inte leva någon annans!!

Och NEJ det innebär inte att jag är egoist, fortfarande behöver jag och mår bra av andra människor i mitt liv, men jag tänker inte låta någon diktera hur JAG ska leva MITT liv!!

Jag har fått nog av det!!!
Men jag vill leva i samspel, i kärlek, i glädje och förväntan på vad livet kan ge mig!!

Livet i sig är ju spännande...kanske just för att jag skriver min egen manual....


Visst kan vi involvera andra människor i vår manual...i våra liv...


 




Av Carry Jiewertz Larsson - 2 december 2014 20:57

...då jag funderar...
Hur hade livet varit om jag fått en annan start?
Hade JAG varit annorlunda? Hur mycket formas vi redan i moderlivet...hur mycket formas vi de första åren....hur mycket formas vi av vår uppväxt...det sociala arvet??
Min pappa, som jag växt upp med och som är min PAPPA, hade gått igång på den frågeställningen!!
Han ääääälskade att provocera, utmana, att ställa frågor som inte var enkla och DET har jag nog fått från honom!! Men jag var inte sån som ung, som tonåring var jag blyg och försagd, ville inte att nån skulle veta att jag fanns...ja ja svårt o tro med tanke på hur jag är nu...jag vet!!
Men!! Jag var blyg o försagd av en anledning!! Jag hade ju blivit bortvald!! Och även om valet inte var frivilligt från min biologiska mammas sida så var det ändå den känslan...den vetskapen som jag växte upp med! Och jag blev hämmad...
Så småningom så blev jag ändå den jag var tänkt att bli...ibland tar det bara längre tid!! Jag tror att jag - självklart - är en mix av mitt biologiska och mitt sociala arv!! Nåt annat går ju inte att tro!!
Men...så har jag ju mina erfarenheter som familjehem och kontaktfamilj...
Kan det vara så att ibland är det biologiska arvet så mycket starkare än det sociala? Och ibland tvärtom? Hur ska vi veta när??
Jag trodde ju att grunden vi lagt var stabil...men så var det ju inte....tydligen...för om man flera gånger väljer bort sin familj man vuxit upp med så måste det väl vara så att det genetiska arvet är starkare...eller...eller la vi en "dålig" grund.....svar på det lär jag aldrig få...svar på om det genetiska eller det sociala arvet betyder mest lär jag heller aldrig få...för hur ska man kunna göra vetenskapliga studier där?? Inget "fall" är ju exakt likt ett annat...ok...enäggstvillingar som separerats vid födseln där den ena vuxit upp i sin biologiska familj kanske skulle kunna ge en fingervisning...men man kan väl ändå inte utföra såna studier "planerat" för det vore grymt tycker jag...
Oj nu svävade jag ut lite... Summan av kardemumman är:
Jag är oerhört tacksam över att jag inte blev aborterad!!
Jag är oerhört tacksam över att det fanns kärleksfulla människor som ville ta emot mig!!
Jag är oerhört tacksam över att jag fick en underbar familj!!
Jag är oxå oerhört tacksam över att min biologiska familj numera finns i mitt liv!
Jag är helt enkelt TACKSAM!! Och då menar jag inte att jag bockar o bugar...du vet...ibland har det blivit fult att vara tacksam!! Men jag är just det! TACKSAM!! Tacksam över vad jag fått med mig både genetiskt och socialt!!! Tacksam över att jag fann kraften o styrkan att bli sen jag är idag!! Pappa Bengt visade sannerligen vägen genom att våga vara utmanande trots att han levde o verkade inom frikyrkan!!
Jag har ju faktiskt fått det bästa!!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 29 november 2014 20:41

Ja saknaden har drabbat mig på flera plan i veckan...
Två av barnbarnen har fyllt år...och...visst ja...de är ju inte våra barnbarn längre eftersom deras mamma valt bort oss :-(
Men älskar gör vi fortfarande...saknar gör vi...längtar gör vi...önskar att det vore annorlunda gör vi...så: Fredj och Adam! Grattis på era födelsedagar <3
Vi älskar er!!
Och Ihab!! Älskar dig också så klart! Du och Britta fyller ju år på samma dag!
Saknad!!
Sorg!
Längtan!
Vanmakt!
Fyller mig just nu! Vissa dagar är sämre än andra!
Dennis, som var dotterns och pojkarnas favorit, sörjde faktiskt när de försvann! De andra hundarna brydde sig nog inte men ljuvliga Dennis han undrade var de blev av :-(
I veckan som gick har sex av Dixies sju valpar flyttat till dina nya familjer. När dagen kommer och de ska flytta så är jag noga med hur det ska gå till...formad som jag är av min egen flytt som treåring så är jag noga med att förbereda dem och även mamman. När det är dax så tar jag valpen i famnen, sätter mig på huk hos Dixie och berättar att nu ska X flytta, så säg hej då...Dixie brukar nisa lite på valpen och det är som att hon förstår!
Men så igår var det dags för Dennis att flytta, min älsklingspojke...
Men...Va....Skulle Dennis flytta??
Ja!! Han har mått så dåligt!! Han kastrerades för snart två år sedan men fattade visst inte det...driften och stressen fanns kvar...han mådde skitdåligt under mina tikars löp och de har inte synkat löpen...
Så...jag har letat efter ett nytt hem åt min lille prins...
Igår flyttade Dennis till ett härligt par i ÖsterNärke och vi hoppas att det ska gå bra...han behöver ju bli älskad, ompysslad, få all uppmärksamhet...

Dennis!!! Vi älskar dig tro inget annat!!
vår kärlek räcker till för både små pojkar på två ben och busiga pojkar på fyra ben!!

Av Carry Jiewertz Larsson - 11 november 2014 22:24

i natt drömde jag...och jo...jag drömmer typ varje natt...men ibland tenderar drömmarna att stanna även efter att jag vaknat...
I natt drömde jag att jag mötte den person som sårat mig mest...inte bara en utan åtminstone tre gånger...och då pratar vi inte om att såra nån lite...det är riktiga svek jag talar om!!
Nåja...
Jag mötte henne i drömmen...jag hade alla mina valpar så det var ju nutid! Men ändå dåtid...vi åkte bil...valparna var med...och pojkarna...plötsligt var vi i mitt föräldrahem...och hon hade lagt valparna i trappan upp till övervåningen....jag blev galen...för valpar på sex veckor ska inte vara i en trappa!! Sen var vi på Shanghai...min favvo asiatiska restaurang i Örebro...valparna var med...sen åkte vi bil igen o jag blev - äntligen - arg!! Arg över sveket!! Arg över att hon försökte nästla sig in igen...jag sa ifrån!!! Sa att DU lämnade oss!! Så du kan inte komma tillbaka...men...gråt...gråt... (Jo jag drömde fortfarande) men jag var tydlig: NEJ!! DU!! Övergav oss!! Ta konsekvenserna!! Oavsett hur mycket jag älskar dig o pojkarna så är sveket den här gången alltför stort!!! Jag kan inte längre!! Det går inte!!!
Jag gråter...jag sörjer...och jag vet att det bara var en dröm...men ändå känns det som att jag - äntligen - gjorde ett avslut!!
Men pojkarna!! De har ju inte valt det här...de är ju oskyldiga...tror de att VI inte vill träffa dem??!! Det är ju en lögn!!! Och jag gissar att det är den lögnen de presenteras...och jag hoppas att de så småningom gör egna val!! Och frågar...söker...ifrågasätter....vågar ställa frågor...
Om ett par veckor fyller de två yngsta år...och jag vill ju finnas där för dem...uppvakta dem som jag alltid gjort...

Ja ja...om att skriva brev...eller inte...
Jag tänkte skriva ett brev...om att människor inte är utbytbara...inte är handelsvaror...inte kan dumpas som avfall...

Jag förstår fortfarande inte hur man en dag kan bestämma sig för att dumpa sin familj...den familj man tillhört...trots kamp o motstånd så har den familjen funnits där...och trots att man valt bort familjen en...två gånger så har den familjen ändå funnits där...älskat...stöttat...bidragit...både med saker o ekonomiskt....och NEJ!! Det här handlar inte om ekonomi!! Men i en familj så bidrar man med det man kan!! Man stöttar...man oroar sig...och om man ser att situationen går åt skogen så agerar man!! För barnens skull!! För familjens skull! Man agerar!! Och förväntar sig inget i gengäld!!! Definitivt inte dörren i ansiktet för att man agerat för att rädda sina älskade från en våldsam släkt!!
Men så blev det!! VI blev skurkarna...för att vi agerat för både barnens o mammans bästa...för att vi samarbetat med myndigheterna...
Jag försökte kommunicera...till ingen nytta...jag pratade med myndigheterna som sa att hmm nån borde förklara att privatpersoner inte kan få barn omhändertagna det är alltid myndigheternas initiativ!!
Ja ja men fattar man inte så fattar man inte...och vi kan inte göra mer...mer än att sörja...sörja de relationer som vi haft närmast oss...de relationer vi levt för...helhjärtat....
Vi älskar fortfarande!!! Helhjärtat!! Det gör ont att älska!! Men vi har inget val!! Kärlek är inget man väljer!! Kärleken kommer och tar man emot den så lever man med den...andas den...man kan inte välja bort kärlek....
Min slutsats! Om man väljer bort kärlek så vet man inte vad kärlek är...så tragiskt!! Alla borde få uppleva o få möjlighet till ovillkorlig kärlek!!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se